Aftonbladet – 9 oktober 1845, sida 2

hade varit sysselsatt med utrustningen af sina! fartyg, smög han alltid om natten ned under den! älskades balkong. Rustningarne till upptäcktsresan voro fullbordade. Två präktiga karaveller lågo redan för ankar i Tajofloden, färdiga att vid dagens inbrott gå till segels, då Fernando, vid midnattstiden, och under ett svagt månljus, begaf sig till Ramiros boning, för att säga Seraphina farväl. Vid guitarrens sakta ljud, den vanliga signalen, framträdde den hulda jungfrun på balkongen, med bröstet uppfyldt af dystra aningar. Fernando bemödade sig derföre att ingjuta i hennes sinne sitt eget hopp. o— Vänta bara några månader, så kommer jag triumferande tillbaka, hviskade han. Din fader skall rodna af blygsel öfver sitt tvilvel och hjertligt välkomna den rike brudgummen och adalantadon öfver de sju städerna. Seraphina skakade på det sköna hufvudet. Det var icke detta, som ingaf henne tvifvel eller bekymmer. Hon trodde fast på de sju städernas ö och afvaktade förtröstansfullt upptäcktsresans lyckliga utgång — men hon hade hört mycket om hafvets trolöshet och om deras, som befara det, och detta framkallade hennes dystra aninIgar, hvilka för öfrigt icke voro alldeles utan grund; ty, sanningen att säga, så hade Don FerInando kanske icke något annat fel, än det, att Than fattade eld allt för hastigt, då han såg ett par blixtrande ögon. När han redan på fasta landet Ihade varit ett slags korsar bland det vackra könet, hvad kunde man icke då vänta af honom, när han en gång hade stuckit ut till sjös? Kunde det icke möjligtvis i någon af de sju städerna finnas en oförliknelig skönhet, som vore i stånd Jatt uttränga Seraphinas bild ur den käcke Ada-Ilantadons hjerta? Hon tillstod skyggt sitt hjertas fruktan. Men Fernando förkastade lifligt den förmodan, att han någonsin skulle blifva SeraIphina otrogen, eller att en annan skulle kunna lförleda honom. Han svor henne kärlek och trohet, tog den bleka månen till vittne, föll mer än en 4 q