Aftonbladet – 7 oktober 1845, sida 3

med skörda potäter för vintern, när man sätter le potäterna i Oktober. tt) I Londons Encyclopedia of Agriculture (Lol tidon 48539) läser man, att potatisen kommer upp alefter tre månaders förlopp. Vanligtvis gör man 1, l ingenting för att skydda dem mot kölden; man bör endast kupa dem lika väl om vintern, som hjom sommaren. Hvarföre skulle man ju också I frukta för kölden, när hvar och en landtbrukare a I finner alldeles friska knölar i sin jord, när han, sedan potatis varit satt derå, plöjer upp den till r hvete. Dessutom går plogen djupare, än kälen i n ) vanliga vintrar. Han rekommenderar företrädesn vis ett slags potäter med blad, som likna askträI dets, och hvilken sort nu redan är mycket spridd 9 li Belgien. I Cornwallis är det mycket brukligt ejatt sätta potäterna i Oktober, och man börjar re-Idan i December att skörda deraf samt fortfar 1 dermed till Maj. En stor mängd af dessa potänter föras till London och säljas. Detta förhållande, hvars sanning lätt kan beI Visas, måste vara afgörande. De försök i smått, -!Jag sjelf anställt, öfvertyga mig om, att saken ät 1 ven låter utföra sig i Belgien. Den method, som följes i Lancashire, är otvifvelaktigt den bästa af alla engelska, och förtjenar således äfven att följas hos oss, helst som de aflånga potatissorter, hvarpå den användes, äfven -lär spridd hos oss. Potatisknölen har två ändar; ppmed den ena hänger den tillsammans med moderpotatisen, den andra ändan är fri. Denna fria -Jända kallas i England rosenändan,, och på den Isitta de flesta af de sofvande ögonen, hvilka mogna 2 å 3 veckor tidigare, än de på andra ändan. I När man nu vid sättningen använder denna ända, påskyndar man växtligheten 2 å 3 veckor. I Lancashire sätter man endast rosenändan och nyttjar den andra till föda, ett sätt, som är mycket att rekommendera vid vinterodling. Af allt detta följer nu, att det, vid den olycka, som träffar oss, är högst vigtigt att uppsöka alla qvarvarande potäter af förra årets skörd och genast sätta dem, hvarvid kalklut bör användas. Efter Belgiens jordmån bör man välja ett djup af 9—40 tum till sättningen, utan fruktan för frostskador; helst bör man välja rosenändan,, eller kronan, som den ock kallas, för att få växten att skjuta hastigare upp; plantorna böra kupas, så snart de äro nog stora; när frost inträffar, böra plantorna betäckas med halm eller affallna blad, och redan i December samt derefter hvar fjortonde dag kan man se efter om de äro mogna. Dessa äro säkra och icke synnerligen svåra medel, dem ingen landtman med god vilja bör undandraga sig att begagna. Jag talade om herr Greys method. Denne landtman är så genomträngd af de sanningar, potatisens fysiologi innehåller, att han, för att trygga sin potatisafkastning 4846, redan i Oktober detta år ämnar sätta de denna höst upptagna knölarne och låta dem ligga i jorden öfver vintern. Han är alldeles viss på, att de sålunda öfvervintrade potäterna skola gifva bättre och rikare alkastning. Allt detta tjenar till bevis på att potäterne, oaktadt deras peruvianska härkomst, icke behöfva frukta vinterns köld. Man har invändt, att både gödsel och halm saknas till sådan vinterodling. Men man glömmer, att den bästa gödsel för potäter består i vegetabiliska ämnen, och framför allt i sådana, som beredas af vattenväxter. Vi hafva ingen brist på sådana i Belgien, och de kosta ej mer än afskärningen och samlandet. Jag har äfven under mina föreläsningar rekommenderat att åter införa odlingen af jordpäron, en växt, på hvilken Fasparin nyligen fästat sina franska landsmäns ippmärksamhet. Det är den mest anspråkslösa växt i verlden, och den lyckas öfverallt. En enla rot har gifvit mig 30 skålpund. Svinen, som år måste säljas öfverallt, af brist på potäter åt lem, äta dem med begärlighet. Toppen når en vöjd af 8 till 9 fot och lemnar rik och god halm. )m man planterar denna växt vid vägkanterna ller på andra ställen, der ingenting annat kan ås, eller inhägnar sin jord dermed, får man mer strö, än som behöfves att täcka vinterpotäterna med, och sedan kunna stänglarne alltid begagnas stallen, emedan de lätt genomträngas af urinen och sedan lemna god gödsel. För öfrigt utgöra inölarne god föda både för menniskor och djur. Slutligen infaller skörden af jordpiron just på den id, då vinterpotäterna skola täckas, i fall man lå har lust att göra, hvad en öfverdrifven frukan tillstyrker.