Aftonbladet – 4 oktober 1845, sida 3

hon hade, i och med detsamma, beslutat att mörda sig sjelf, om hon kände sig svag. Man gissar lätt hvilket förfärligt intryck det skulle göra på henne att se Christine, hennes egen kammarpiga, i famnen af honom, som hon älskade. En förfärlig ljusstråle belyste dervid allt hvad som hittills varit mörkt för henne. Ermelinda förstod allt och — blef tokig. Så snart hon blifvit förd !rån Mirabeaus boning och hem till sig, hade chevaliern den försigtigheten att hålla henne aflägsen från markisen, af fruktan att under hennes galenskap nigot ord skulle undfalla henne, som för gubben förrådde hennes kärlek till Mirabeau. Följande dagen fördes den olyckliga unga markisinnan till Karmeliterklostret, och dess dystra galler dolde för verlden ena förnäm slägts olycka, samt skyddade dess heder. Nu ha vi endast några ord att tillägga; de angå Rudolf och Christine. — När markis de La Fare dog, gaf Rudolf, som var hans enda arfving, hela sin förmögenhet åt de fattiga, och då emigrationens epok inföll, beledsagade han, i egenskap af frivillig, prinsarne till Coblentz, der en af republikens kulor dödade honom i ledet af Condes armå. Hvad Christine angår, skall läsaren bli mycket förvånad då han får höra, att denna intagande flicka ieide ännu år 48358. Just vid den tiden gjorde jag en resa genom Åix, hvarest en al mina vänner, som bodde der, lät mig bese alla märkvärdigheter och alla så kallade stadens antiqviteter. Under denna rubrik visade han mig äfven en gammal qgvinna, till hvilken jag blef införd. Denna gumma var ännu ganska kry och rask, oaktadt sina fyllda sjuttioåtta år. Med litliga ögon, ett fint leende och tungan framstickande ur den tandlösa munnen, betraktade hon oss med ett slugt leende och skakade på hufvudet med en behagsjuk åtbörd, ehuru åldern gjort hennes rörelser något styfva. — Unge män! sade hon, jag begriper nog hvad