Aftonbladet – 4 oktober 1845, sida 3

sådan som Sophie de Monnier, madame de Nehra eller Ermelinda. . Rudolf bade blifvit djupt skakad af de tragiska bändelser, som hans lättsinnighet åstadkommit. — Markis de La Fare, som var alltför gammal för att uthärda en sådan själsskakning, afled kort derpå i sin systersons armar. Med sitt sista, grymma själslidande pliktade han dyrt nog för sitt oböjliga högmod. JImedlertid dog han dock med den tröstande öfvertygelsen, att Ermelinda var icke allenast oskyldig, utan till och med ett helgon, i Debohras och Judiths maner. Dolken, som under ett ögonblick hade blixtrat i den unga fruns hand, hade tjenat Rudolf till medel att helt och hållet rättlärdiga henne i hennes mans ögon. — Ermelinda — sade han — hatade Mirabeau ända till ursinnighet; då jag betygade samma hat och afsky för bonom, anförtrodde hon mig sitt uppsåt att mörda bonom. Förgäfves sökte jag flera gånger att derifrån afvända henne — hon framhärdade dock i sitt beslut. Hon trodde sig bafva en helig uppgift att lösa och hon gick verkligen att lösa den — men hon dukade under, just i det ögonblick då offret skulle fullbordas. Återstår nu att förklara, hvarföre markisinnan de La Fare hade försett sig med ett mordvapen. då hon begaf sig till Mirabeau, i afsigt att var na honom för Rudolfs anslag mot hans lif: För hvilkens skull medtog hon då denna dolk, som hon stoppade i barmen?... för sin eger skull, i fall bon råkade komma för sent. — Då hon begaf sig bemilrån, gick hon ju till Mirabeau — hem till honom; hon trodde att hon skulle komma att befinna sig i enrum med honom, och hon kände att hon älskade honom med en sådan gränslös, oemotståndlig kärlek, att hon till och med trodde sig vara i stånd att åt honom öfverlemna sig, om han så fordrade. Detta var hvad hon ville förekomma medelst ett dolkstygn. Hon gick således att rädda den store mannens lif; men