Aftonbladet – 4 oktober 1845, sida 3

i ett annat rum. Helt och hållet sysselsatt med den teatereffekt han, medelst sin grymma handling åsyftat, lemnade han ur sigte den, som han verkligen åstadkom. Ermelinda hade rest sig upp med stirrande ögon, dödsblekt ansigte och flämtande bröst. Hennes tänder skallrade mot hvarandra, som om hon skakats af en förfärlig frossa och läpparne voro betäckta af ett lätt skum. Ett ögonblick tittade hon hit och dit, och det med en dåres meningslösa blick, utan att veta hvar hon var, utan att egentligen varseblifva något visst föremål; men snart blef hon varse Rudolf. Då blixtrade en vild eld i hennes ögon: hon sprang fram till honom, fattade honom i armen och ropade, i det hon framdrog ur sin barm dolken Benvenuto: — Nu är timman slagen, Rudolf, ropade hon. Tiden är inne, skyndom till missfostret. Gud vill det!... Gud befaller oss det!... Skyndoml!..Helt och hållet tillintetgjord af denna kraftansträngning, deruti hennes sista återstående både kroppsoch själsstyrka hade koncentrerat sig, återföll hon genast i sin förra slapphet, hvarutur hon sedan aldrig kunde återväckas. Markis de La Fare och Rudolf betraktade bvarandra under hemsk tystnad: — Tokig!... Ermelinda tokig!... utbrusto de slutligen, båda på en gång. XY. SLUTKAPITEL. Följande dagen reste Mirabeau till Paris, der han väntades af sitt talarekall och alla de lysande framgångar som åtföljde detsamma. Under tumultet af hans ärelystnad, var ett offer mer eller mindre ingenting för honom. Store män äro vanligen ytterst egoistiska: de vandra fram med det hulvudmål i sigte, för hvilket de äro födde, och bekymra sig föga om, att under sina fötter nedtrampa en ooh annan herrlig blomma,