nige Rudolf kunnat i detta ögonblick läsa i Ermelindas själ, så hade de kanhända förstått att det icke gick an att leka med denna eldiga unga qvinna. De döda gå fort,, säger Birger i sin tyska ballad. Ermelinda hade denna skuggornas snabbhet, då hon sväfvade öfver torget och uppför palatset Jouberts trappor. Uppkommen i första våningens förstuga, hörde hon högljudda skratt, upprepade af echo från rummet till venster. Hon närmade sig till dörren och lyssnade. Tvenne röster tycktes tala i det inre rummet, men hon igenkände endast Mirabeaus. Efter någon tvekan, vred hon på låset och öppnade dörren. Våningen var illuminerad, som till en fest; de mest berusande vällukter uppfyllde luften och en Jjusström flöt från vaxljusen ech de i marmorspisarne flammande brasorna. Ermelinda var i början förblindad och såg ingenting; men snart vande sig hennes ögon vid denna strålande atmosfer och började urskilja kronornpa, speglarne, blomstervaserna och alla de dyrbara prydnaderna i det praktfulla rummet. Oförklarligt är det, hvarifrån markisinnan på några ögonblick hade erhållit detta lugn, denna trygghet, som förmådde henne alt öppna dörren, stiga in och se sig omkring i rummet . . . tills hon plötsligen uppgaf ett skri och föll baklänges. Hon hade i en hast befunnit sig midt emot Mirabeau, som höll på sina knän och i sina armar hennes egen kammarpiga . . . den vackra arlesiskan — Christine. Hängande omkring Mirabeaus hals, visade den unga flickan sina nakna axlar och de välformade vadorna af sina vackra ben, som framstucko undan den korta musslinskjorteln. Armband af guldtråd, prydda med malteserkors, sådana som allmänt brukas i provinsen Arles, slöto sig kring den unga flickans af naturen fina och välformade