Aftonbladet – 4 oktober 1845, sida 2

— Nå ja! .. Di får gå ensam, yttrade hon med förtviflans beslutsamhet, ... Eiler ock: .... ni skall icke gå!.... tillade hon med ett vildsamt utrop. — Gå icke .... ty jag skall underrälta Mirabeau om faran .... Jag skall förråda er .... jag skall angifva er ..... — Gör det! Detta var Rudolfs enda svar; efter att hafva yttrat det, aflägsnade han sig skyndsamt. Ermelinda nedsjönk på en stol och började gråta, bittert gråta öfver sitt olyckliga, men oundvikliga öde. — Mirabeaus lif var i fara. — Hon borde således genast begifva sig till Mirabeau. Innan Ermelinda lemnade sitt rum, betraktade hon med sorgsna blickar alla de föremål, som genom en lång vana blifvit hennes bjerta kära. Man skulle derutaf och utaf hennes melankoliska utseende i öfrigt kunnat sluta, att hon anade en olycklig katastrof. Hon tycktes taga ett ömt och sorgligt farväl af alla dessa liflösa ting, hvara! hon under en längre tid betjenat sig, liksom hade en inre röst sagt henne, att hon aldrig mera skulle återse dem. Hastigt öppnade hon sitt lönnskåp, men tillslöt det åter lika hastigt. Derefter insvepte hon sig i en svart pelis och en lång svart slöja. Då hon kom på tröskeln, vände hon sig om och kastade ännu en lång, dröjande, sorglig blick på de hvita sänggardinerna, på sina böcker, sina broderier, sina möbler, alla valda af henne eller för henne. Böppallen var det enda föremål, hvarvid hennes ögon icke dröjde. Efter detta smärtsamma och ömhetsfulla betraktande, tog hon med handen åt bröstet, liksom för att förvissa sig om, att det hon ditstoppat riktigt befanns der. Derefter släckte hon lampan; men då hon befann sig i mörkret, ryste hon ovilkorligt. — Andtligen smög hon sig sakta utför trappan. Om den obeständige Mirabeau, om den lättsin