Aftonbladet – 4 oktober 1845, sida 1

Detta herrar kommitterades ordande tazer sig sken af att omfatta så mycket, men innehå ler i sjelfva verket så alltför ringa, att det varit ins. så godt som omöjligt alt få något af det, såsom en utförd tanke. Kunde väl de utvalde byggnadskunnige Vara besvärade af så mycken okunnighet, att de trodde det jordborr endast vore att begagna för att få veta om marken behöfde pålning eller icke? Kände då dessa herrar ej att, tvärtemot hvad deras embetsutlåtande frambär till Kongl. Maj:t om högst otillförlitligt, det omvämnde borret, utom att det skyndsammast och för det oforlikneligen bästa priset lemnar ett tydligt svar, är derjemte det,som på frågan: kan pålning användas, gifver det enda säkra, för de fall, då undersökningen behöfver sträckas på djupet. Och hvad sökte väl de kommitterade? Fast botten: det säger hvarje lärobok af något omfång i architekturen, när den underättar att sådan måste med pålarne nås, om hus skall byggas på dem. Det synes ock i sjelfva verket Jätt nog att, bok föru an, begipa, det pilarnes förrättning ej är annan, än att, oberoende a det ämne de genomföras, till fast botten förflytta, genom sig allena, byggnadens last. Marken de genomgå, gör e; annan tjenst härvid än att, såsom sidostöd, hålla pålarne i lodrät ställning; ty då denna lösa mark ej kan, utan att vara sammantryckt, bära, men pålarne förblifva till sin höjd oförändrade, är det också tydligt, att desse måste ensamme uppebålla lasten. Men huru, medelst pålning, undersöka om fast botten finnes? Möter pilen ett hårdt jordlager, så kan detta, med biträde af den för tillfället verkande friks tion från marken ofvanföre, samt genom egen elasticitet, förmå att emotstå de bäftisa, rycktals verkande he areslagen, och följakteligen nu stanna denna påle; men dock vara för tunnt, att ej gifva vika för tryckningen al en bysgnads samHade, jemnt och fortsatt verkande tynsd. Är pålen redan djupt neddrifven, så blifver snart friktionen, genom den allt mer för kade ytans storlek, så stark, att pålen stannar -ndast för detta hinder, utan alt ännu hafva mött ett fast, under sig. Försöks ålen kan ock under drifningen, med spetsen träffa ett motstånd, endast tillfälligt för den punkten: den kan stanna mot sammanprässadt vatten. I iotet af dessa fall var sådan botten, som söktes, funnen, eburu pålen visat ati han skulle bafva nått den; och således förvillat,i stället för att tjena undersökningen. Och hvar och en påle, som stannat på samma sätt, bibehåller sig icke för framtiden vid det fäste ban så tog. Markens spänstighet kring honom försvagas småninsom, oen upphörer slutligen alldeles, genom jordparliklarnes fortsatta omsättning, på vidare kretsar omkring den inträngda fasta kroppen: vattnet, som gjorde motstånd, banar sig nya vägar, och i allmänhet, det tillfälliga bindret gifver med sig; och nu åter låter pålen trycka sig djupare in. Alltså då jordborret, som icke kunmat stannas af något, skulle tydligen hafva visat hvarje jordlagers beskaffenhet till täthet och tjocklek, och ingen svårighet således varit, att af några sådana borrningar se om fast botten vore, inom lämpligt afstånd, att finna; visade deremot försökspålarne alldeles intet af detta, eller med andra ord: det var dessa, som lemnade den i utlåtandet omförmälda högst otillförlitliga ledningenn. Men om de kommitterade byggmästrarne hade slagit sig rigtigt lösa med den der ,beräkningen af massornas täthet och motståndskraft,, hvilken låter i utlåtandet så grann, nog hade de väl ändock då bordt finna, att med en så lång och så grof påle, som de låtit nedslå, de fått massornas täthet och motståndskraft på sidorne om pålen. hvilket angick dem mindre; men att de visste alls intet om tätheten under honom, hvilket var hvad de nödsakades känna. Det synes uppenbart, att oaktadt de fagra orden om de pi praktiskt hänseende vigtigare förbållanden, den så talande alls icke förstod sina egna försöks sammanhang med ett redan verställdt arbete, eller med praktiken strax bredvid, och att han icke begrep, det man ensamt af detta arbete kunde sluta till den nu undersökta markens oduglighet för pålning till byggnadsgrund, utan alt göra ens några nya försök. Insändaren omtalade, redan i art. IV, att å Carl XIIEs torg, under konungens bildstod der det är mindre sankt än å norra ändan, hvarest pålningsförsök nu skedde, man drifvit pålar ända till. 335 alnars djup, sedan man. der hade sänkt sig 714 alnar under den nu varande marken. Således, här på det torrare stället, hade pålens spets ej stannat förr än 427, alnar under torgets lan. Hvem som egde blott en den minsta anstrykning af byggnadskunnighet hade, redan af detta faktum, ådagalagdt genom öfverintendentsembetets get arbete, kunnat säga, att ingen ny undersöking nu behöfdes, och att således all undersöklingskostnad vore sonödigp. Men äfven utan att känna det ofantliga djupet f lös mark på Carl XII:s torg, hade de komnitterade redan i allmänhet af ställets belägenet, vid fallet af Norrmalms största höjder, samt f markens yttre utseende, och af de der nkällidrorna, som i sådan mängd borde finnas och erkligen påträffades vid undersökningen, skolat