Aftonbladet – 2 oktober 1845, sida 2

— På Kungliga teatern gafs i går, för första gången: Vicomte de Letoriere eller konsten att behaga, komedi i tre akter af Bayard och Dumanoir. En stor del af allmänheten känner förmodligen redan den i Läsebiblotheket befiniliga roman af Eugeae Sue, under samma titel, och från hvilken denna pjes är omarbetad, samt erinrar sig sålunda, att Vicomte de Letoricre var en ung adelsman i Frankrike under Ludvig den XV:s regering, hvilken i sin barndom var ganska fattig på penningar, men så rik på skönhet och behag i sitt väsende, att han dermed tjusade alla omkring sig, och genom denna älskvärdhet gjorde en hastig lycka, naturligtvis i främsta rummet hos damerna, vann en betydande arfstvist, om 2 millioner livres, och jemväl inom otroligt kort tid kom att stå högt i konungens gunst. Några episoder ur denne ynglings lefnad, och förnämligast de händelser, hvilka vända sig omkring rättegången och Letorieres kärlek till en ung kusin, syster till hans rival om arfvet, och hvilken hennes slägtingar vilja föra i kloster, utgöra ämnet för den dramatiska bearbetningen, som icke har någon högre portce, men är qvick, lekande och upplinningsrik uti intrigen allt igenom. Till det allmänna bifall den väckt, bidrager också utan tvifvel att rollerna utföras med mycken förtjenst, icke blott af M:ll Högqvist, som spelade hufsudrollen, klädd i eleganta kostymer såsom en ung markis, och som härvid ådagalade sin förut kända förmåga att spela ung, intagande kurtisör, hvarföre hon ock efter styckets slut framropades, utan äfven af de öfrige medspelande utan undantag, f:uarna Hjortsberg, Bock och Almlöf, M:ll Österberg samt herrarne Lars Kinmanson, Sevelin, Weunbom, Stjernström och Söderberg. Mamsell Österberg var serdeles täck i sin kostym, med det pudrade håret, och har ypperliga anlag till en god skådespelerska; vi tillåte oss blott erinra Om en liten ovana hos henne, att ofta, mer än spelet erfordrar, röra på hufvudet och, om vi så å säga, gestikulera med ögonen, emedan detta