Aftonbladet – 30 september 1845, sida 2

Birger voro ej obenägne härtill, och en stor krigshär uppbådades, till hvars anförare Birger utnämndes och afseglade till Finland. Hedningarne, underrältade om hans ankomst, hade församlat sig i stora hopar mot honom; men de blefvo öfverallt slagne, och som han förordnat att alla, som antogo kristna läran, skulle skonas till lif och egendom, så hade han inom 2:ne år, åtminstone till skenet, infört kristna läran uti Tavastland. Tillika anlade han Tavastehus borg, att hålla invånarne i styr, och dröjde länge qvar för att stadga den eröfring han gjort. Under det Birger var sysselsatt härmed, dog k. Erik (42350), och som han ej lemnade någon arfvinge efter sig, voro många, som efiersträfvade kronan. Likväl kunde inga andra än folkungar komma i fråga, ty så öfvermäktiga hade de blifvit. Men äfven de voro mycket oense sins emellan För att förekomma alla oroligheter af deras stämplingar, lät en på denna tid mycket mäktig och aktad man, Iwar Blå till Gröneborg (nära Enköping), sammankalla en riksdag, der i synnerhet genom hans anseende Birgers unge son, Waldemar, blef vald till konung, redan inom 414 dagar efter Eriks död. När Birger i Finland fick underrättelse om allt detta, skyndade han hem med större delen af krigshären. Han sammankallar genast dem, som haft att göra med valet, och förebrår dem, att de, honom oåtspord, dristat företaga denna sak, och i synnerhet, att de utkorat ett barn till konung. Iwar Blå svarar honom oförskräckt, att man genom detta val trott sig göra Birger en heder, hvarföre man icke väntade någon förebråelse, men att om Birger icke dess mindre vore missnöjd, kunde man nog få konung utom hans hus. Då Birger frågade, hvem de då kunde utvälja, svarade Iwar: Jag kan väl också under denna kappa skaka fram en konung, pekande på sig sjelf. Då besinnade sig Jarlen, och fruktande att förspilla kronan både för sig och för sin son, förklarade han sig nöjd, åtog sig förmynderskapet för sin son, och lät med stor prakt kröna honom.