Aftonbladet – 27 september 1845, sida 3

— Ibland belletristiska skrifter som nylgen kommit i bokhandeln rekommenderar sig äfver ett litet fransyskt arbete: Recucil de poesies Francaises, composees par Gustave Backman, capitaine Aftonbladets läsare torde erinra sig, att för omkring ett halft år sedan annonserades af hr ryttmästaren Backman, att ett pakett i grått konvolut, innefattande en handskrifven samling a fransyska poesier, jemte ett bref från Fransmännens Konung till författaren, hade borttappats under vägen från Norrlandsgatan till Lilla Nygatan. Förlusten var så mycket större, som nigra afskrifter ej funnos. Lyckligtvis upphittades detta manuskript af en rättsinnig person, och har efter detta äfventyr numera kunnat uppfylla sin bestämmelse att presentera sig i en liten nätt volym för allmänheten. Vi anse för ett nöje att nämna, att flere al dessa stycken vittna om en lycklig inspiration, samt att författaren, genom en ledig och elegant stil samt sin älskvärda artighet mot damerna, visar sig vara en komplett Fransman. Man behöfver i detta afseende till och med endast se förordet, i hvilket författaren säger att den ifrågavarande samlingen ifrån början aldrig varit ämnad attse dagen, samt derefter tillägger: je ne me suis decid å le faire imprimer quå pla priere de quelques uns, etsurtout, de quelques vunes de mes leves. Parmices dernitres, ils y ben a qui sont si jolies, que jai du me conformer å leurs dåsirs. Si quelqwun veut menpscigner le moyen de resister å la volontå dune pjolie femme, je lui en serai bien oblige,. Kan man väl vara mera ämabel emot de sköna? Men också torde ej månge finnas, som äro så väl anskrifne hos det vackra könet, som författaren, astän ban numera befinner sig vid en fullt stadsad ålder. Se här ett litet stycke af samlingen såsom prof: VERS idressds å Mademoiselle Jenny Lind, avec un bouquet, å la fin de la 21:e representation de Vopera de Robert, Dimanche, le 17 novembre 1839. : Juand on a le bonheur de pouvoir Vous entendre I egale celui quon a de Vous voir; Mais en Vous admirant, le ceur en devient tendre, )n sent que lI!on Vous aime... et pourtant, sans espoir!