Aftonbladet – 26 september 1845, sida 3

en hemsk profetia omedvetet svälvade, bade Rudolf ingenting mer att tillägga. Han steg långsamt upp af stolen och gick med lugn min och stadiga steg ut ur onkelns kabinett. Denna rörelse var beräknad först på logiken, sedan på nödvändigheten. På det att slutdeklamationen skulle få all önskad verkan, måste man genast aflägsna sig och låta de i konsulns sinne utsådda frön i tysthet gro och rotfästa sig. Å en annan sida var det för Rudolf ganska väsendtligt att icke qvardröja ett enda ögonblick efter det sist uttalade ordet; ty han hade kunnat vara i stånd att skratta gubben midt upp i synen, så mycket roade honom det tragiska intryck han åstadkom, i det han ville spela komedi. — Min onkel skall visst icke sofva inatt, sade Rudolf till sig sjelf. Den stackars gamle mannen; jag har kommit och stört hans vanor. Bah! tänkte han sedan; jag skall sofva för både bonom och mig, så blir det jemnt om jemnt. Och efter att hafva meddelat den unga Christine Mirabeaus föreskrifter, öfverlemnade chevaliern sig åt sömnen; icke åt en orolig och afbruten sömn, utan åt den lugna och ljufva sömnen hos en menniska, som uträttat en god gerning. (Forts. följer.) —J— — LÖJLIGT UPPTRÄDE PÅ EN ENGELSK TEATER. Vid en representation i år af stycket Julius Cesar, på Dunlop-Street-teatern i Glasgow, under det en skådespelare vid namn Alexander, som utförde Cajus Cassiugs roll, och hr Paumier, hvilken spelade Marcus Brutus, just voro i en af de mest intressanta scenerna i stycket, föreföll ett pjesen störande uppträde emellan hr Alexander och en ohyfsad karl, som