Aftonbladet – 26 september 1845, sida 3

-Junderrättelsen om Riksrättens omröstning hastade han till Konungen, att klega sin nöd och söka trös i nådens sköte. Å ) Jag vet redan allt — svarade Carl Johan — mina kunskapare äro snabbare, än Öfverståthållarens. Men i denna er egenskap måste ni, bättre än någon ånnan, känna dessa menniskor, vi nu hafva att göra med. Sätt alla edra verktyg i rörelse och skaffa mig skyndsam och säker underrättelse: hvilka bland de domare, som fällt er, må låta tala med sig, innan beslutet justeras? och hvad som kan utgöra hvarderas svaga sida? Det behöfs hlott att två af de sakfällande gå öfver till motsidan, för att ni skall blifva lagligen befriad. Jag är ju väl underrättad om ställningen, eller huru ? Sporrad af den enskilta fördelen, blef Cederström snart i tillfälle att anmäla hos Konungen, att Krigsrådet Askegren och Amiralitets-Kammarrådet Carlberg ansägos för medgörligast bland dem, som i Riksrätten förklarat honom skyldig. Hos den förre vore fåfängan, hos den sednare redbarure bevekelsegrunder den verksammaste häfstången. Således en ytterligare åderlåtning på min handkassa! — utbrast Konungen — men, får gå! blott ändamålet vinnes. Ni ser, Cederström! hvad jag vill göra för er. Oinskränkt tillgifvenhet,lydaktig undergifvenhet, djupt känd tacksamhet räknar jag på af er för lifstiden tillbaka, begriper ni? Så länge en blodsdroppa finnes i mina ådror, tillhör den min Konung, huru helst Ers Maj:t täcks befalla — gaf Cederström till svar — men den sväraste stötestenen återstår. Hvem skall underhandla med de begge Råderne? Och det frågar ni mig! — tog Konungen till ordet, med rynkade ögonbryn. — Här i landet är det då icke nog, att man betalar fiolerna; man måste tillika spela dem sjelf. Det är ju er hela tillställningen gäller, käre Cederström! Det är ju icke jag, som deraf personligen har nytta eller skada? Det är ju blott för ati bjeipa er ur klämman, af vänskap för er, begriper ni? som jag är beredd att göra uppoffringar och förunna nädevedermälen åt folk, om hvilka jag, förr än nu, aldrig hört talas. Men icke bör ni rimligen kunna begära, att jag derutöfver äfven skall tänka för er. Det är Ers Moj:ts eget fel — anmärkte Baron Cederström , oförsagdt, med leende uppsyn, i det han med sitt ena öga blickade Carl Johan stinnt i ansigtet. — Ni har en gång för alla skämt bort svenskarne, nådigste Herre! med att tänka för oss; och då vi alla samt och synnerligen ej se annat än mörker sväfva för våra förstånd, utgör Ers Maj:ts snille vår ledstjerna och upplyser äfven de dunklaste vrår, der vi på egen hand ej ens mäktat trefva oss fram.n Konungens uppsyn klarnade; han klappade Cederström vanligt på axeln och yttrade: Välan! Jag inser att jag ej slipper er, innan jag sjelf hjelpt er till rätta. Ni törs icke tala vid de der begge Herrarne, det finner jag nog; ty hvarken skulle det anstå er, eller skulle de tro de utfästelser, ni förespeglade dem. Till ingen af edra kamrater i Stats-Rådet kan ni vända er; de spela vid detta tillfälle under täcke med riksdagshjeitarne, och skulle ingenting hellre se, än att ni blefve skymfad. Grefve Sandels är deremot rätte mannen för denna underhandling. Som President i Krigs-Kollegiet är han Askegrens omedelbare chef, och som Landtmarskalk vid en riksdag, då den här oförskämdheten bragts å bane, faller det sig naturligt, att han talar äfven vid Carlberg. På Sandels kunna vi lita, både jag och ni. Jag skall skicka efter honom genast; ty bär är ingen tid att förlora.n Excellencen Sandels erhöll, emottog och utförde uppdraget till påräknad belätenhet. Efter ett par dagars förlopp anmälte han hos monarken KrigsRådet Askegrens önskan att bli adlad, och att Amiralites-Kammar-Rådet Carlberg väl satte värde på belöning; men försmådde loma utmärkelser. Ser ni bara, att jag känner mitt folk! — utbrast Konungen, med triumferande hån. — De eländige!... Dock nej! hvem vet, om de icke i sjelfva verket hunnit sansa sig och kommit till bättre öfvertygelse? Jag vill åtminstone tro det, och förlåter dem i sädant fall gerna, att de begripa draga fördel af omständigheterna till egen båtnad.... Jag berättigar er således, Herr Grefve Sandels! att å mina vägnar utfästa ät den ene sköldebrefvet och åt den andre hvad han eljest begär. Han skall få anvisning på min handkassa, summan fördelad i månadtliga belopp. Men derförinnan måste Cederström vara befriad af Riks-Rätten, begriper ni? Aftalet gjordes och gick i fullbordan. Vid justeringen af Riks-Rätltens protocoll, återkallade Askegren och Carlberg sina vid omröstningen afgifna fällande meningar, och förklarade sig, vid närmare eftersinnande, instämma i de friandes åsigt. Denna öfvergång förändrade helt och hållet röstberäkningen och i och med densamma sjelfva domslutet. StatsRådet och Amiralen Baron Cederström blef — sålunda frikänd! ... Hans glädje deröfver var naturlig; men hans seger inför lagen, ett nederlag inför allmänna tänkesättet. En enda ogillande röst genljöd från Haparanda till Ystad. Askegren och Cariberg blefvo skott-tafla för allmän bespottelse, allmänt förakt, allmänt förlöjligande. Öfver hela landet kallade man dem Justerings-Råder,: en benämning, hvaraf minnet fortlefver. I tidningarna utböds till salu fusteringssnus, justeringsblä ko, jusleringspennor, Oo. s. v. Amiralitets-Rammar-Rådet Carlberg grämde sig till döds. Han öfverlefde endast korrt tid sin belöning — och sin nesa. Krigs-Rådet Askegren hugnades följande året (1819) med adelig sköld, ett ståtligt vapen, med gyldene kronor och ett rättvisans svärd med lagerqvistar af guld samt det skärande namnet Edelerona, hvilket ödet, honom till straff och androm till varnagel, dömde honom att släpa med sig i smutsen, tills han upplefvet 90 år. Jemväl året 4819 förunnades Grefve-titeln åt StalsRådet Cederström.