Aftonbladet – 25 september 1845, sida 3

ännu mer och flera. Dertill har det andra dithö rande hus, och straxt i grannskepet finnes ett par privata egendomar, som troligen kunna fås för godi köp, och hvilka just tyckas beräknade till fredliga boningar åt artister och artist-elever. Skulle man icke vilja göra sig den mödan att gå till stället, och den ännu större mödan: tänka på saken? Ins. vågar be så mycket derom. Men, skall man genast svara: hvart skola då garnisonens sjuke taga vägen? Saken är verkligen betänklig. Desse skulle då beröfvas nöjet, att, plågade och döende, få släpas genom halfva staden i köld och hetta, och de åtta man, som nu användas till hvarje sjuk kamrats transporterande samt den skjutparad, som kommenderas utom Kungsholmstullen vid hvarje soldatbegrafning — och de äro ej så få — mista denna angenäma motion. Kanske skulle de likväl kunna trösta sig deröfver. Svårare är det att få en plats för sjukhuset. Men äfven häri har insändarens otyglade reformlusta vågat sig på en mycket snusförnuftig fundering. Han har nemligen gjort sig sjelf den originella frågan: Skulle ej gå an att sköta de sjuke på samma trakt, der de friske bo? Hela garnisonen ligger på Ladugårdslandet; tänk om dess sjukhus också lades dit! Vi gjorde oss nu en romresa till Ladugårdslandet, och råkade stanna nedanför Artillerigården. Der hade vi en, i Stockholms styrelses mening, ganska målningsvärd anblick, för vårt öga fullkomligt motsvarande den känsla, våra luktorganer erfarit, när vi passerade Nybron. Vi sägo nemligen på ena sidan det låga artilleristallet, som ligger hvarken i linie med den ena eller andra gatan, utan lärer, under sin vandring, råkat i mörkret stanna just på denna plats — ty på ljusa dagen hade visst icke det och ännu mindre en förnuftig menniska valt en sådan. På andra sidan sågo vi det arkitektoniskt sköna kronobageriet med sitt plank och sina vedtrafvar, en riktig prydnad för den största platsen i hufvudstaden, och värdig Kronan, som äger denna inrättning och med en kostnad af ungefär 20,000 Rdr Banko om året underhåller henne. Framför oss hade vi en skräpbod, som fordom lärer varit artilleristall, och stenhuggeriets bristfälliga plank. Vi råkade härvid i en verklig artistisk berserksifver, och refvo i ögonblicket ner alla rucklena. Nu blef en förskräcklig uppståndelse! Stenhuggarena blefvo utan plank, artillerihästarne utan tak öfver hufvudet och — horribile dictu! — kronobagaren utan sportler. Detta hejdade oss likväl icke. Vi hade en gång kommit oss i farten, och från statens byggnader gingo vi nu löst på statsbyggnaden sjelf, som vi började lappa och reparera af hjertans grund. Vi tänkte då så här: Månne icke det förhåller sig med kronobageriet, som salig Dumbom trodde att det förhöll sig med medecinen, eller att det är nyttigt, det ena för kronobagaren, det andra för medici, men att nyttan deraf för alla öfriga är problematisk? Skulle icke dessa sura bullar, som soldaterne nu tvingas att uttaga och de sedan försälja till fattigt folk, kunna fås för bättre pris, om de helt enkelt köptes af tillverkarne? Och månne det ej vore bättre, ätt soldaten sjelf finge köpa sitt bröd? Vi svarade oss sjelfva härtill ja, och voro derigenom af med bageriet och statens utgift för detsamma. Svårare var det alt få rum ät artillerihästarne. Men en gång brödlös, ville insändaren derföre icke vara rådlös. Han kom i håg att lifgardet till häst har stall för 400 hästar. Ja, sade vi, visserligen är det af stor nytta för det allmänna, att detta regemente nästan dagiigen skickar upp 20 man på yttre borggården, hvilka leda sina hästar in i stallet derstädes och sedan ha den outsägliga mödan att rycka ut och skyldra gevär, i fall en Kongl. person far ut den vägen, hvilket händer ungefär tio gänger om året. Men månne sådant ej skulle kunna ske, i fall regementet reducerades till hälften, ja, om det till och med reducerades helt och hället, och månne det gamla Sverige derföre ovilkorligen skulle gå under? Kanske kunde det icke förthy äga bestånd? Vi sågo nu i andanom de högvälborna gardeshästarne maka åt sig, för att lemna plats ät de ofrälse artillerikamparne, och voro således af med det bekymret. Stenhuggarena gäfvo vi en billig ersättning, och platsen var således ren. Då märkte vi till vår förvåning, att hon är den störta och friaste i staden. Men på en klippa, i rad med Artillerigatan, den s. k. Löjtnantsbacken, stodo några små träkojor qvar. Dem kunde vi ej fördraga. Vi köpte in dem, och byggde i deras ställe ett enkelt,! men ändamålsenligt sjukhus åt garnisonen. Hela denna operation hade vi verkställt med ungefär 200,000 Rär, det fordna sjukhusets apterande till museum deri inberäknadt, och hade sålunda 300,000 Rdr af len halfva millionen öfriga, hviika vi gåfvo till preent åt samma museum, att för räntan ombesörja nköp af inoch utländska konststycken, praktverk . S. V., Samt till behöfvande konstnärers understöd, jäde i ungdomen och på ålderdomen. Alla dessa fria fantasier, tänkte insändaren, skola i ändå meddela läsaren att skratta åt. Ingen bryr ig derom, isynnerhet ingen, hvars röst kunde hafva vigon tyngd i vågskålen vid ärendets behandling. Men någon beskedlig gubbe nere i landsorten kan indå vid sin aftonpipa glamma med grannas-far om nuru man bygger i Stockholm — allt med anledning af den tokroliga uppsatsen om National-museum, — och hvem vet hvad detta en gång i tidsens fullbordan kan ha för nytta med sig! Dertill kan det hänla, att ett blad af den tidning, som, i brist af nåsot bättre, inrymmer en plats åt denna artikel, femio är härefter förvandlas till strut — ty sådant inräffar med sjeifva tidningarna — faller i händerna vä någon förståndig husmoder, som dammar i sitt kafferi, och som ger den åt sin gubbe till fidibusar. Och se! han börjar då läsa derpå och spekulear grundeligen öfver hvad följden månde kunna ha vifvit, i fall man för femtio är sedan i Stockholm ch Sverige i allmänhet vid frågan om offentliga yggnader associerat sig, icke med ett guldbroderadt ch betitladt, utan med ett vanligt husmanskost-. örstånd. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — I poliskammaren förekom för ett par dagar sean ett mål af upprörande beskaffenhet. En enka,