Aftonbladet – 25 september 1845, sida 2

KE lederne ryggade och hvar och en tycktes vänta att ett offer erbjöd sig för att vinna härslagens gud. En trumslagare nalkas och slår till anfall. Dumontet, med en fana i handen, rusar fram med stormsteg, och snert sig man franska baneret på sjelfva den mark, som fienden innehade. Detta är afgörande. Armeen, inspirerad af denna djerfhet, störtar fram och biYggan tsges; men Dumontet, offer för sin ädelmodiga bängifvenhet, föl, söndersargad af blessyrer. Örn aftonen uppiäckte man honom under en hop döde, Hkväl ännu vid lif. Nape!eon erfor att han lefde och, e timma af dessa dyrbara stunder uppvä i vigt, offrade hen li några minuter för att skrifva ett bref och rekoramendera den särade åt öfverkiturgen för armöen. DBumontet var länge i besittning af detta bref; men en dag då han, tryckt af fattigdomen, sökte något understöd från kansliet, bifogade han oförsigtigtvis denna dyrbara autografi; der försvann den; kanbända har den blifvit ett föremål för I någon samleres lystnad. Dumontets blessyrer voro så svåra, att han förblef otjenlig till tjenstgöring och utan förmåga at! sjelf kunna förvärfva sin bergning. Högra handen var krossad och höften genomskjuten, utan att räkna en hop andra blessyrer. Denne stympade krigare erhöll intill Julirevolutionen endast den måttliga summan af 273 francs; sedermera erhöll han efterband hbederslegionen, temporära understöd och en anställning såsom vaktpost i Confolens, såsom belöning för sina ärofulla tjenster. Hans begrafning firades i Confolens, der han af folket erhållit namnet Bonaparte. Några gamla soldater, hans kamrater, buro hans likkista. — Samacerca. Den danslystna verlden och balettens vänner önska beständigt nya dansar — polkan och mazurkan hafva redan lefvat sin tid; Vi vilja derföre nu fästa uppmärksamheten på Samacueca, Chilesernas nationaidans, som man nästan dag