Aftonbladet – 25 september 1845, sida 2

KUNGLIGA TEATERN. Kronjuvelerna, komisk operett af Scribe och St. Georges. Musiken af Auber. När Seribe och Auber förena sina bemödanden för tillvägabringandet af en dramatisk produkt, så kan man med visshet räkna på, att hvad de än må vinna ciler förfela, vinner dock alltid allmänheten en glad afton, hvilket ock ej sällan varit allt hvad som författarne åsyftat. Huruvida nu Kronjuvelernav förtjena att bevaras i konstens skattkammare, eller endast ega förmågan att för ögonblicket blända med sin glans, skola vi i det följande något närmare undersöka. Librettons innehåll, hvilket hufvudsakligen lärer tillhöra diktens område, är följande: Drottning Maria Franciska af Portugal (m:ll Fundin) finner vid sitt tillträde till regeringen ett utarmadt folk och en tom skattkammare. För att fylla luckorna utan att ytterligare betunga nationen, låter hon i hemlighet afyttra samtliga kronjuvelerna och deras plats intagas af eftergjorda. Till utförandet af denna dubbla manöver betjenar hon sig af en listig och tilltagsen zigenare, Rebolledo (hr I. Kinmanson), hvars föga ärofulla antecedentia såsom falskmyntare, stråtröfvare, m. m. till följd häraf ignoreras. För att imedlertid vara i tillfälle att med egna ögon kontrollera zigenarsamfundets åtgöranden, vistas drottningen tid efter annan i Estremaduras bergshålor, der Rebolledo ännu har ett ordentligt falskmynteri-etablissement. Naturligtvis är här hennes rätta stånd okändt: Rebolledo. håller henne för drottningens hoffröken, och för sällskapets öfriga ledamöter är hon presenterad såsom Rebolledos brorsdotter Catharina. Vid ett tillfälle, då Catharina vistas hos zigenarne, händer det, att en ung portugisisk ädling, don Enriquez Sandoval (br Strandberg) under en resa öfverraskas i Esiremaduras bergstrakt af ett så svårt oväder, alt han nödgas till fots söka sig väg. Härunder ertappas han af falskmyntarne, hvilka just ämna affärda honom som spion, då Catharina i rättan tid framträder och skänker honom icke allenast lifvet utan äfven friheten, mot löfte, alt ej förråda det hvartill han blifvit vittne, och icke heller låta märka sin bekantskap med Catharina, i händelse han möjligen åter skulle sammanträffa med henne. Imedlertid har Catharina, som mera än en gång genom nyttiga vinkar räddat fribytarne ur rättvisans händer, äfven nu fått nys om en expedition till deras gripande, och varnar dem. De listiga skälmarne, som ej mera kunna undkomma, ikläda sig en gestalt, som försäkrar dem om att fritt och oan-tastade passera förbi de fiendtliga lederna, och innan kort ser man en procession af andäktiga anachoreter, medförande ett helgonskrin, som innesluter deras dolda skatter, vandra långsamt hän öfver bergen. Men Catharina och Don Enriquez ha ej skiljts åt med samma likgiltighet, hvarmed de träffades, hvilket man lätteligen finner i andra akten, som föregår på ministerns grefve Campo Mayors (br Wallin) landtslott. Enriquez, förlofvad med grefvens dotter, Donna Diana (fru Liedberg), söker på allt sätt bli qvitt sitt fästmannaskap, hvari. han kraftigt understödjes af Donna Disna sjelf, för hvars ögon en annan ung ädling, Don Sebastian Aveyro (br Hoffman) under tiden funnit nåd. Imedlertid vågar man ej låta den gamle diplomaten märka de förändrade sympatierna. En oväntad händelse bringar saken dock snart till upplösning. Vid en fest, som ministern ger på sitt landtslott, underrättas man att en vagn stjelpt i närheten; den gästfrie grefven, ehuru hindrad af statsvärf att personligen uppfylla värdens pligter, öppnar genast sitt hus för de förolyckade resande, och dessa presentera sig för sällskapet såsom grefvinnan af Villaflor med sin intendent, fastän Don Enriquez till sin förskräekelse i dem jigenkänner sina bekanta från Estre-SONENS SE ESSEN KS IE AE LEK LEADER SATTE