Aftonbladet – 24 september 1845, sida 2

rande skrift gör, kastat hela saken på sin döde fader, hvilken hon derigenom på en gång förklarar för sjelfmördare, och tillika för en, den der aflockat sitt eget barn en af. de ohyggligaste eder man kan tänka. Om detta allt och ännu mera, som blefye för långt att från de förriga ransakningarna ånyo upprepa, utgör det rysliga i saken; så visar sig det juridiskt invecklade ej mindre. Det är väl sannt, att i målet Lafarge invecklingen var högst betydlig; och det juridiskt intrikata måste der anses ökadt genom sjelfva den förut nämnda omständigheten, att man icke ens ännu kan hålla sjelfva materia litis, förgiftningens factum, för fullt visst. I detta enda afseende är den Ekvallska invecklingen mindre, enär här åtminstene arseniken är gifven. Men huru mycket annat outredt af det besynnerligaste slag återstår ej, hvarmed ingenting i målet Lafarge kan jemföras? En qvinna, Hedda Thorman, tillstår sig hafva blifvit mor till ett oäkta barn; bekänner sig hafva ombragt detsamma (och på det ohyggligaste sätt, nemligen genom att begrafva det lefvande i en gödselhög): påstår en person till (pigan Forsberg) hafva varit medbröttslig i gerningen: och anklagar sig slutligen äfven för att hafva mördat denna sin medbrottsling, på det hon (Forsberg) icke måtte yppa saken — — och efter allt detta är det ännu i denna stund oafgjordt om något oäktå barn här ens tillkommit (man har nemligen, oaktadt gräfning i den angifna gödselhögen, intet skelett efter den supponeradt dödade funnit), följaktligen ock, om barnamordet existerat, och om mord på en supponerad medbrottsling egt rum. Vore nu Hedda Thormans återtagande i allo att lita på; så kunde man ändock säga, att det invecklade åtminstone i denna punkt vore utveckladt och uppredt. Men det lär icke så vara. Ty man håller det icke för bestämdt, att ej möjligen någon intresserad person, sedan Thorman häktats infunnit sig vid gödselhögen och bortpraktiserat lemningarne efter barnet. Skulle detta så förhålla sig, hvad följer? Då qvarstår 1:0 frågan om barnamord (hvaruti ännu en person till här då blefve delaktig) och 2:0 frågan om mord af den förut omtalade medbrottsliga (Forsberg); för att icke vidröra 3:0 frågan om det oäkta barnets primitiva tillkomst, hvilket bär utgör en akt, nästan försvinnande som ett intet i det öfriga hafvet af ohyggligheter. Denna tredje, frågas outredda skick är likväl så mycket besynnerligare, som det under vanliga förhållanden ej plägar vara möjligt för en qvinna att fördölja sina omständigheter i denna väg, så vida hon icke tillhör de samhällskretsar, der man kan hafva mera råd och tillfälle att hålla sig för sig sjelf. Det synes då öfverstiga all trovärdighet, att på en herrgård, der så mycket folk gifves, ständigt omgifvande den tjensteqvinna, hvarom här är frågan, någon icke skulle kunna med säkerhet intyga, antingen hon (Thorman) verkligen varit i ställning att blifva moder eller ej. Och likväl skall hela denna vigtiga utgångspunkt för frågan om Thormans brottslighet icke ännu vara vid domstolen redd. Hvad och huru mycket vet man då tills dato om henne? Visste man blott så mycket, som att man vet intet om Hedda Thorman, så vore likväl någonting här klart. Men det är icke fallet. Man känner omhenne för mycket att kunna anse henne fri; men detta, som -man-känner, är likväl ej vidare bestämdt, än att man egentligen hittills derom endast kan säga, att man tror sig känna det. Den juridiska skymning, som omhöljer henne, är följaktligen sådan, att man ej kan underläta på det högsta önska, det domstolen måste göra allt, för att bringa Jjus i en hemlighet, sättande hela Sverges läsande allmänhet i den högsta spänning, ej blott från juridikens, utan från sjelfva mensklighetens sida. Ty, är Thorman brottslig, i sina angifna stycken, så är hon ett vidunder bland alla sina likar ; men är hon icke brottslig, så måste hon utgöra offret för en tillställning, så utomordentligt förskräcklig, att håren vilja resa sig på hufvudet vid en dylik tanke. — Gå vi ifrån denna olyckliga qvinna till Sofi Ekvall, så förekommer det invecklade föga mindre. Hon gör inför domstol en kategorisk bekännelse på sig sjelf om ett det största brott: att hafva förgifvit sin egen far, att hafva gjort deti förnyade omgångar (då det ej genast tog), och att hafva begått gerningen samma dag hon i kyrkan närvarit vid ett af sina syskons första nattvardsgång samt sjelf jemte sin mor hafva åtnjutit sakramentet. Nu återtager hon hela denna förfärliga bekännelse. Men huru gör hon det? Genom att påstå sin fader hafva tagit lifvet af sig sjelf (se skriften här nedan); då hennes egen brottslighet skulle inskränka sig till att hafva varit härom medvetande och till saken behjelplig — hvilken brottslighet ännu mer (åtminstone moraliter) vill lindras genom omständigheten att härtill af sin far hafva blifvit tvingad genom en förut aflockad ed, att göra honom till viljes och sedan tiga med saken. Men om också allt detta, hvilket Sofi Ekvall i sin återtagelseskrift berättar, hålles förirättegångsväg mildrahde,; så frågas: huru skall det--kunna bevisas? Fadren är död — af hand, buren af annan, eller af honom sjel! mot sig -jelf — men död är han! och han kan icke infordras till förhör. Al dem vigt, som forensiskt eller af domstolen synes kunna fästas vid Sofi Ekvalls skrift; belöper sig då till den mer eller mindre trolighet de af henne anförda skälen för fadren, att berötva sig sjelf lifvet, kunnahafva; hvartill kommer en noggrann, genom vittnen styrkt undersökning om den aflidne Ekvalls tillstånd före döden: huruvida några af honom fällda yttranden gifva stöd åt dottrens nu gjorda utsaga: om han kunnat anses sinnesrubbad, o. s. v. Domstolen lärer icke underlåta, att — just med anledning af återtagelseskriften — häröfver forska; men hittills hafva vi ingenting vidare än skriften sjelf, jemte allmänt bekanta saker, att gå efter. Till hvilket resultat ledas vi då? Sofi Ekvall uppgifver, att fadrens skäl till sjelfmord skulle bestå i dåliga affärer. Och likväl finnes af det efterlemnade boets ekonomiska tillstånd ingen anledning härtill. Hvad skall man då antaga för troligt häraf? Fadren skulle åt sin dotter hafva sagt något af mening, att han ville taga lifvet af sig, på det att, sedan han dött, hans öfriga familj måtte komma i goda, eller åtminstone bättre affärer. Hvad innebär detta? Utan tvifvel en stor ömhet från fadrens sida, stigande ända till total sjelfuppoffriog; men icke väl rimmande sig med hvad man eljest hört uppgifvas om herr Ekvall i förhållande till hans närmaste, om hvilka man ej heller öfverallt omtalar att de af något sådant just gjort sig alldeles väl förtjente.