Aftonbladet – 24 september 1845, sida 2

emot 30 Grundlagen den bestämmelse, att de äro ansvarige för hvarje, mot statsformen eller rikets lagar stridande beslut, och det tycks således temligen klart, att vilkoren här äro olika. För öfrigt, ehvad resultatet af aktionen blifver fällande eller frikännande, är i alla fall ett bestämdt utslag vida att föredraga den närvarande ovissheten.n SEEK NE NINA TREA IN . (Insändt.) OM LANDSHÖFDINGARNES PENSIONS-ÅLDER. I en tid, då man i hög grad uppdrifver pretentionerne å landshöfdingarnes duglighet och verksamhet, torde man äfven böra betrakta desse embetsmäns pensionsrätt, i förhållande så väl till öfrige embetsoch tjenstemäns, som till den nytta eller skada för staten man deraf kan vänta. För militären inträder pensionsrätten vid 50 år; för delägaren i civilstatens pensionskassa, till viss grad, äfven omkring samma ålder, och i vissa fall till och med dessförinnan. Största delen af de civila embetsoch tjenstemännen kunna dessutom qvarstå i tjenst och bibehåila lön så länge de lefva, under det att deras tjenster förrättas af tiliförordnade; en landshöfding deremot blir ej pensionsberättigad förrän vid 70 år, eller vid 65, om han med läkarebevis styrker sin sjuklighet; men huru många äro icke före denna älder beröfvade de för denna deras mångsidiga befattning och verksamhet erforderliga krafter? Vid 60 år hafva de vanligen tillbringat 40 år i statens tjenst; få äga enskild förmögenhet, och deras tjenst tillåter dem ej att egna tid och omsorger till näringar och yrken, hvarigenom de kunna bereda sig en för deras ålderdom tarflig utkomst. Blifva de sjukliga före 63 år och känna sina krafter aftaga, sä de ej kunna motsvara de ansträngningar tjensten och det allmänna fordra, så äro de försatta uti den högst obehagliga ställningen, att antingen taga afsked och gå, som man säger, som sparfven från axet, samt derigenom, under sin återstående sjukliga ålderdom, blifva i saknad af ett tarfligt uppehälle för sig, bustru och barn, eller ock att, i medvetande af bristande förmåga, krassla sig fram i tjensten till dess de upphunnit de 65 åren. Men hvilket val för en husfader och för en man af heder! — i förra fallet, en sjelfuppoffring, som man med rättvisa och billighet ej kan af honom fordra, och i det sednare, huru vidrigt för hvar och en med samvetsgrannhet och månhet om sitt anseende och rykte! — och. dessutom, huru menligt är det ej för staten att å dessa platser äga personer, som af älderdomssvaghet icke äga den verksamhet och kraft, som för dessa vigtiga befattningar är så högst nödig och nyttig! Efter regeringsformen äger visserligen Konungen att ifrån tjensten skilja denna dess landshöfding, då han finner honom icke mera kunna uppfylla dess tjensteäligganden; men kan en sådan hårdhet och orättvisa begagnas emot en åldrig embetsman, som med nit och skicklighet tillbringat sin lefnad i Konungens och statens tjenst, och hvilkens enda fel är försvagad helsa, härledande sig ifrån de åldern åtföljande krämpor, eller tilläfventyrs ådragna i tjensten? ... Till afhjelpande af ett sådant för regeringen, staten och individen menligt förhållande, fordrar både rättvisa och billighet, att landshöfdingarnes pensionsålder bestämmes till 65 år, och till 60 år då sjuklighet intygas genom läkarebevis; men som ett vilkor för full pension, att demn-afskedstagande skall varit ,landshöfding i 40 år, och till half pension i 5 år, hvarigenom förekommes möjliga missbruk af personers befördran till landshöfdingeplatser, för att vinna en snar rättighet till dylika pensioner. Medgifva statens tillgångar att vidtaga samma förändring i pensionsåldern för alla landstatens tjenstemän, vore det visserligen: det rätta. Förhållanderna med dem äro dock i flera: afseenden skiljaktiga; en del hafva tjenster, som äro att -jemnföra med dylika uti rikets kollegier och andra embetsverk, i det att göromålen äro, ehuru trägna, mera passiva och kunna således äfven, under en något försvagad helsa, bestridas; dessutom, om de emellan 60 och 635 år skulle blifva oförmögne att fortfara med deras tjenstgöring, så förordnas, utan förminskning i deras löner å stat, andra personer att förrätta deras tjenst, hvilket icke vore lämpligt med landshöfdingarne, emedan en på så sätt för tillfället tillföroränad landshöfding ej kan föra styrelsen öfver ett län med den stadga uti åsigter och kraft i administration, som är nödvändig om något gagneligt för länet skall kunna uträttas. Insändaren har ej velat vidröra det i sednare tider framkastade förslaget, att indraga landshöfdingeoch andra chefstjenster, emedan det torde vara ett alltför oklokt och omoget experiment för att kunna vågas; och beträffande de nuvarande landshöfdingarnes så ofta i tidningar omordade mindre skicklighet, så är nedsättningen i pensionsåldern ju ett sätt att snart blifva dem qvitt. i Redaktionen har meddelat ofvanstiende, emedan den ej finner någon orsak hvarföre ej landshöfdingar, lika med andra embetsmän, kunna få ingå i civilstatens pensionskassa: Hvad landshöfdingarnes indragning angår, få vi anmärka att Aftonbladet aldrig förordat detta, utan tvärtom yltrat sig deremot, men väl föreslagit att landshöfdingeembetena måtte undergå en reorganisation, hvarigenom dessa embetsmän kunde, likasom domare på landet, sjelfve ansvara för expeditionen, och länen i stället blifva flera. ATTARPSKA FÖRGIFTNINGSMÅLET. Tönköninashladet innahållad ara dattan mal få