Aftonbladet – 23 september 1845, sida 2

Ät nn vib:erade, den ban nyss kommit att vidröra. Fru de la Fares beständigt nedslagna ögon, de åter hållna andedragen af hennes bröst, den skära rodnaden få hennes vanligen så bleka kinder, vorc betydelsefulla tecken, hvarpå man omöjligen kunde misstaga sig. Den unga markisinnan sjelf be. drög sig icke derpå; allt hos henne röjde en oreda, ett moraliskt illamående, ett bryderi; hvarifrån hon fåfängt sökte befria sig. En lifli; bes undran för Mirabeaus själsstorhet, en ofrivillig sympati för hans öfverstindna smärtor, det svagt framskymiande hoppet att en dag kunna vinna honom för hvad hon kallade den heliga saken — dessa voro de känslor, som i detta ögonblick uppfyllde Ermelinda, och som; utan alt hon sjell anade det, förde hepne till sluttningen af der brantaste afgrund. moss Imedlertid förjagade den unga markisinnan, med hela kraften al sin religiösa! ifver, tanken på att någonsin kunna fela mot sina pligter. Hon kände icke, i likhet med sin tids, vår tids och alla tiders kokeiter, de tjenstaktiga mildritgsord, hvarmed man förstår att bemantia öfverträdandet aj den äktenskapliga eden; hon betraktade ett sådant fel som ett brott, och klassificerade det under den benämning, som Tio Guds bud, Evangelium och lagen förestafvade henne — under namn af äktenskapsbrott. Aktenskapsbrott. — Detta förfärliga ord dundrade likt domens åska i markisinnans öron, uppskrämde och jagade på flykten alla hennes bjertas hemliga rörelser. : Derföre uppreste hon med mycken stolthet hufvudet, och besvarade Mirabeaus ord sålunda: . — Den som, af öfverlygelse om det rätta, varit på vägen att blifva mörderska — :den skulle hellre vilja dö, än begå ett äktenskapsbrott. . — Jag förstår er icke, min fru; — eller snarare — det var ni, som icke förstod mig, då jag nyss talade. Jag trodde mig. hafva sagt er, att jag var trött på nedrigheter och laster, och att