Aftonbladet – 23 september 1845, sida 2

och hållet grundfalsk, alldenstund icke ett enda artyg, hvarken i Augusti månad, eller under oppet af hela året, förlorat, eller ens varit på srund, å bem. redd., — I Carlsbamn har åter varit en eldsvåda. I måndags afton kl. 40 utbröt eld i ett uthus hos en bagare, snedt emot stadshuset. Uthuset, jemte taket å boningshuset, nedbrunno, och det sednare skadades i öfrigt betydligt. Egaren lärer varit oförsigtig nog att icke hafva sin egendom försäkrad. (Naj.) — På Nya teatern gafs i går en ny pjes, Furslinnan i Hönsgården, i tre akter, med körer och kupletter. Den handlar om en flicka, vid namn Gretchen, som genom itskilliga händelser kommer i beröring med hofvet, fursten och hans favorit, hvilken sednare, under furstens antagna namn, gör den unga flickan sin cour. Detta utgör pjesens intrig, hvilken för öfrigt, med en temligen munter dialog, är föga betydande. Deremot hade man det stora nöjet, att uti den andra pjesen: Tant Bazu eller den Högvälborna fiskköperskan,, få se fru Torsslows mästerliga talang utvecklad i en ny genre. Huset var ganska litet besatt, men från alla de närvarande skallade den ena skrattsalfvan, det ena bravoropet efter det andra. Vi kunne, utan farbåga att få orätt, yttra det omdömet, att ingen sann konstvän skall utan den största njutning se den förträffliga skådespelerskan i denna roll, och med den lilla erfarenhet, som kan tillåta oss att göra jemförelser, kunne vi säga såsom säkert, att en teater i Paris, endast med fru Torsslow i denna roll — naturligtvis om hon kunde spela lika vält på fransyska — skulle för en god tid göra furore och hafva sina kassor fyllda. Hvaraf kommer det då, att sådana talanger, som herr och fru Torsslow, likväl stundom äfven i roller, hvilka de sålunda skapa, sakna åskådare? Jo, utan tvifvel deraf, att konstsinnet, hvad det dramatiska beträffar, ännvu hos oss är så litet utveckladt, att en del af just den publik, som kunde hafva råd att besöka spektaklerna, mera älskar aperiet . efter en viss ton för dagen, än det, hvaraf de kunna hafva en verklig njutning. Kunde herr och fru Torsslow för språkets skull spela på utländska teatrar, och derifrån återvända hem, så skulle de vara öfverhopade af publikens ynnest.