Aftonbladet – 20 september 1845, sida 2

—— x-Xx Kn —— inkommit genom stadsporten, föriän hundrade mörsareskott från alla rigtningar smällde, till firande af hans ankomst. Palmqvis ar, kransar, olivegrenar föllo högtels öfver och framför åkdonet. För att tillfredsställa folkets enthusiastiska nyfikenhet, måste vagnsdörrarna öppnas. Snart var icke detta nog. Min ville frånspänna hästarne och i deras ställe sätta menniskor för vagnen. Mirabeau satte sig häftigt emot denna yra. — Mina vänner, förnedren icke erkänslan, sade ban till dem med sin klara och välljudande röst. Lemnen åt slafvarna och åt djuren detta vanärande göromål. Menniskorna äro icke skapade till att draga andra menniskor, och j dragen redan alltför mycket. Enbälliga bitall-rop besvarade dettaädelsinnade tal. Gigor, tamburiner, mörsareskott, singer och glädjerop beledsagade Mirabeau ända till La place des Pråcheurs. Liksom af en ofrivillig, inre rörelse gjorde folkmassan halt utanför hotellet de La Fare, och det sannolikt för att slunga en trotsande utmaning till alla de högmodiga adelsoch prestmän, som der voro församlade. Det var då som de förfärliga hvisslingarne helsade de till fönstren framträdavde herrarne, markisens gäster, hvilka, på en vink af markisinnan, hade sprungit app, för att se hvad det var för buller. Miraheau fattade medlidande med sina skrämda fiender. En vältalig improvisation af bonom stillade folkets ifver och höll den inom de gränser, dem de nyss vanit färdiga att öfverskrida. Det var vid slutet af detta tal, som Mirabeau, i det han med sina blickar öfverfor det aristokratiska hot lets dystra fasad, var: eblef den unga arlesiskan, som klappade i sina små bänder och ropade, äfven hon: Lefve Mirabeau! Lefve Mirabeaul Han eiinrade sig då den sköna nyfikna af den 10 Februari, hennes smidiga och kraftiga vext, hennes friska och fina kind, hvarpå han hade ryckt en kyss. Det var hon... det var samma vext, samma ansigte... samma stolta och öppna blick och Lkväl sväfvade öfver hela det sköna ansigtet en smärtfull melankoli, som Mirabeau märkte och hvars orsak han önskade veta. — Christine önskade ingenting högre än att derom få underrätta honom, och enligt hvad vi redan