Aftonbladet – 20 september 1845, sida 1

I och menskligt, ingalunda behst ur prung — ty foiket har sjelf förhulpit presteståndet till de privilegier det äger — och ändibgen att hela privilegiiväsendet h:r en esennttig, samhbällsvidrig karakter, hvarför det är bäst att ju förr dess hellre göra en ända derpå, till hvilket folket är så mycket mer berättigadt, som det sjelf skapat dem. Upplysningen har redan lärt folket Zitbetrakta presterna, icke blott från deras religösa, utan äfven från deras sociala sida; och dermed har äfven dess stäl!ning till hierarkin helt och hållet förändrats. Tiden är ond, säger her af Wingård. Hvad nu presterskapet sjelf beträffar: hvilket inflytande måste icke en sådan historia af ränker, intriger och strider utöfvat på dess tänkesätt, dess böjelser, dess ställning till det öfriga samhället! Hvilket främmande mål, hvilken från det öfriga protestantiska presterskapet alldeles afsöndrad kalllelse måste icke en sådan historia hafva uppställt för det svenska presterskapet! Riksdagarne öppna den vädjoban, på hvilken man kan uppsving: sig till de högsta, kyrkliga värdigheter; tev!o-: och annan lärdom, som likvät inom den äfriz. protestantiska verlden värderas, kan här blot : vida äga ett värde, som den låter använda sig för 7resteståndets särskilda intressen. Alitinz är för Slåndet lika godt, så snart det kan belor:ra dessa intressen; frågan är blott alt var, ;ep:v euter2dt af män, som äro utmärkta för talanger eicr lärdom; ieologien har intet företräde för znara vetenskaper, står snarare under dem, då de visa sig mer egnade att göra uppseende eller förskaffa ett anseende hos massan ). Vetenskapen äger icke ett värde genom sin sanning, utan sökes biott för att imponera på hopen. Sålunda väljer Kierus biott sådane män till biskopar, som antingen genom börd, höga förbindelser, parlamentarisk skicklichet eller andra talanger kuuna värdigt represen: era Ståndet på riksdagarne och, vid andra tilifätten, genom glansen af sitt namn belo:dra Ståndets iatressen. Det bör således icke fåö--aila främmande att herrarne af Wngård, af K :iberg, Hevrlin och Faxe blefvo, såsom statsmän (7) uspbhöjde till biskoplig värdighet, eller att Agardu bef det för sin botaniska lärdom, Tegner för sena ska!dopgåfa vor ). Den berömde, frisinnade bistorie hk: uvaren, professor Geijer i Upsala, hvilken mana ge.om anbudet af en kräckla ville indraga i de hierarkiska intressena, afslog denna hederspost; han tänkte sannolikt med Rousseau: quelque veredique quon: soit, il faut bien mentir queique fois, qQuani On est evåque,. Märkvärdigt är ock, att alia de der biskopskandidaterna, om de än förut icke haft minsta beröring med andliga ståndet, alltid med biskopsmössan mottaga den hierarkiska esprit de corps (den hel. anda?), och det i fullt mått. Vi kunna derföre icke, isynnerhet vid betraktande af Sveriges egna kyrkoförhållanden, finna någut så abnormt eller förnuftsvidrigt i det svenska presterskapets valprincip, som man vanligen är böjd att finna. En ändring i detta hänseeude är blott möjlig, sedan kyrkan fått en annan ställning till folket än den nu innehar. ? Ehuru det nu är en naturlig följd af denna ställning; att verldslig klokbet, beräknande slughet, intrigant väsende, äregirigbet och fåfangan att synas äro hufvudddragen hos det högre klerus, så skulle man likväl bedraga sig, om man trodde att det saknade den vanliga presterliga salvelsen och gudeliga myndigheten. Alldeles icke. Svenska hierarkin känner icke blott att den är ett mäktigt politiskt riksstånd, utan anser sig äfven som förvaltare af den himmelska ekonomin till menniskors frälsning, och söker äfven häri ett medel att gifva sina privilegier en solidare grund än den historiska rätt, en gammal börd, hvar aed adeln måste åtnöja sig. De möta sina Politiska motståndare med religiösa invändningar och fördömma liberalismen såsom ett kätteri. Baals presternap, säger erkebiskopen ), förkunna en lära af fjäderlätta pligter, som icke försvåras af någon försakelse (d. v. s. man håller det icke för sin pligt att genom uppoffring af alla menskliga rättigheter och förmåner göra det privilegierade klerus till viljes) och af rättigheter, som icke känna några gränser (ovemligen icke de af Privilegieväsendet fastställda). Egoismen är den kräfta, hvaraf tiden lider, och en förrädare mot menskligheten är den som döljer det, en qvacksalfvare den, som söker hela med andra, än det lika skarpa som välgörande medel, dem kristendomen, (d. i. hierarkin) erbjuder,. Presteståndet kan ock med största eftertryck göra sin religiösa betydenhet gällande. Med samma verkan, som det på riksdagen uppträder såsom politiskt riksstånd,kan det i det borgerliga och enskilta lifvet göra ilt religiösa välde gällande; ingen annan protestantisk statskyrka utsträcker så, som denna, sitt nflytande till hela samhället, eller förmår så som lenna, med sina stadgar öfverallt intränga i, och 1tspänna sig omkring sammanlefnaden. Kyrkoukten, som här ännu består, gilver de andliga tt inflytande, som icke ens med hierarkins all upphäfves. Nästan hela undervisningsväsendet ir ställdt under kyrkans skydd, och bekommer lerigenom en så egen riktning, att nästan alla ambhällsklasser hafva en viss teologisk riktning, om ganska Mycket underlättar lekmäns utseende ill andliga embeten. De vid undervisningen antällde lärare äro merendels prester. Presterna ro derföre också mycket talrikare, än i de flesta ndra protestantiska länder. Denna talrika kororation är vidare på det nogaste sammanhållen Ett exempel härpå lemnar den bekanta företeelsan Afk IfA Ios a 4 4