Aftonbladet – 20 september 1845, sida 1

DEN SVENSKA HIERARKIEN OCH DESS! STÄLLNING TILL VÅR TID. (Af F. Beck.) (Forts. fr. gårdagsbl.) Man ser af denna framställning), fortfar derp förf., vhuru mycket den i Sverige inrotade stånds principen måste befordra Presterskapets alsigte och med hvilken diplomatisk slughet ståndet för stått att draga fördel af omständigheterna. De är tydligt att den utomordentliga öfvervigt, adel bekom genom reformationen, icke hade någo rot i folkets öfvertygelse. Hierarkin blef sålede populär, när den sökte frånrycka adeln dess pri vilegier och måste fördenskull äfven ingifva fruk tan hos den sistnämnde. Presterna framstodo striden mot adeln såsom tribuni plebis, såsom d ock af Gustaf Adolf benämndes. För en sådan mak måste adeln känna sig böjd till eftergift, och der med hade man ock nått den punkt, der folket: och presternas intresse måste skiljas åt. De sed nare kämpade blott för skens skull för folket sak och begagnade sig af folkets uppäggande blot för att injaga fruktan hos adeln, allt i afsigt at dermed befordra ståndets egna intressen. D4 missbrukade folkets krafter på det skamligaste, det de höllo folket i en fortfarande spänning oct retning för ändamål, som aldrig skulle uppnås, åtminstone aldrig på det sätt, som presternas skyddlingar föreställde sig. Så snart man imponerat på adeln och denne visade sig villig till eftergift, såldes folkets sak af dessa tribuner, som utvidgade sina privilegier, och det icke blott på adelns, utan äfven på folkets bekostnad. Hvarje strid mot adeln ledde blott till nya Privilegier för presteståndet, nya bördor för folket. När man förebrår detta sednare dess kortsynthet att alltid förtro sin sak åt så trolösa sakförare, så glömmer man ej blott de religiösa fördomarne, som omgålvo hierarkin med en nimbus och förherrligade den med all jordisk glans, utan äfven Och isynnerhet den omständigheten, att presterna nästan uteslutande voro i besittning af bildningen, så att folket nödvändigt måste anse dem såsom sina najurliga ombud mot adeln. Dessutom måste nödvändigt hierarkin, som beständigt rekryterades ir folkets leder, så väl för dess intelligens som len religiösa helgden, synas mycket värdigare ill utmärkelser och företräden, än en blott på örd och häfd stödd adel. Folket har dock lärt nycket under denna strid: först att privilegier-l a, om de ock hafva sitt ursprung i en aflägsen