Aftonbladet – 17 september 1845, sida 2

afsked af Ermelinda, inträdde vår chevalier isin kammare och gick till sängs, h:arefter har, med armbågen stödd mot den mjuka örngottskudden och handen mot pannan, sökte förströ sina dystra tankar och förvandla dem till rediza och klara. Då detta arbete var gjordt, genomgick han i minnet aftonens händelser, och resultatet af denna examen blef följande moaolog: — Min onkel är en tok; min tant är en toka, och jag tror, Gud hjelpe mig, att jag börjar bli lika tokig som de. Ermelinda är icke en qv nna — hon är en furie... en djefvul... en qvinlig Brutus i kjortel och röda klackar. Det är bestämdt att man ej kan ä!ska en dylik varelse. Dolkkärleken är alltför kännbar, alltför enformig. Man kan just dö af ledsnad, så vida man icke dör af ett våldsamt styng. O, mina ädla herdinnor i Versailles, behagsjuka schäferhattar, Lerdestafvar med fladdrande band, — j operakomikens zefirer!... hvar ären j? En suck af chevaliern lyftades på zefirernas vingar och den vackra monologen föll in i en allvarsamare ton: — Ermelinda är fanatisk. Hennes afsky är blind, obeveklig. Inlet tvifvel, det bon ju icke framhärdar i utförandet af sitt fattade beslut. Jag måste således underrätta Mirabeau, för att rädda bonom från den hotande faran. Det är icke i fråga om ett lif, sådant som hans, som man bör hålla en anförtrodd hemlighet heligOch chevaliern somnade i den fasta föresatsen, att meddela sin vän den upptäckt ban gjort, så snart denne skulle återkomma till Aix. (Forts. följer.)