Aftonbladet – 17 september 1845, sida 2

iden har ingen, mer än fru markisinnan, nedkommit utför trappan. — Kunde jag hafva bedragit mig? — sade Ernelinda. Hon gick åter upp i sitt rum och sade till chevalier de Vorbelles: . — Lugna er, det var ena illusion... inger lyssnade på oss... Jag vet det så mycket mer. som detta rum ej har någon annan utgång än å! förstugan och trappan, och Christine, som sutti der nere en hel timma, ej har sett någon komma ner. Som Rudolfs utrop hade ljudat på samma gång som skriket utanföre, hade Ermelinda härledt de ena från det andra. Hon hade ej begripit at ordet olyckliga var elt svar på hvad hon nys: bade yttrat, utan trodde att det utropades a fruktan för den fara hon lopp, om en tredje per son stod utanför dörren och lyssnade. Trenne slag på porten tillkännagåfvo markisen: hemkomst. Ermelinda skyndade emot honom, efter at sorgfälligt hafva inläst dolken och anbefallt cr obrottslig tystnad åt Rudolf, som lofvade henne den. Chevaliern visste ej hvad han skulle tänk: om denna romaneska händelse; hans förvirrade ider kringsväfvade i ett töcken, i ett ogenom. trängligt mörker, och om markisinnan nu hade kommit och b. dt honom yttra sin mening, ansående den honom nyss meddelade planen, hade han funnit sig ganska brydd för ett passande svar Lyckligtvis rycktes han genom konsulns hem: komst ur sitt mer än ledsamma bryderi. Efter att hava helsat på sin onkel och tagit