Aftonbladet – 13 september 1845, sida 2

mest vill förebrå det demokratiska elementet; och om å andra sidan det absoluta veto hade funnits till, månne väl förf. tror, att detta icke då hade under samma tid kommit att mer än en gång missbrukas för att förhindra vissa beslut om reformer i liberal riktning, hvilka nu till landets gagn tid efter annan blifvit sanktionerade för Norge under samma period, då de liberala idgerna i Sverge rönte det bestämdaste motstånd från Konungamaktens sida. Kanske har då den på ena sidan om fjellet visade beredvilligheten härledt sig just derifrån, att Konungamakten ej ville genom en vägran utsätta sig för den ledsamheten, att stortbingsbesluten skulle genomdrifvas emot dess vilja. Men, tillägger författaren, vanvändandet af denna förberedes allt mer och mer; man har den alltid i tankarna; direkta missbruk hota alltmer att infinna sig, under det den indirekt redan har gjort oberäknelig skada. Allt är, som man ser, botande, men lyckligtvis ännu endast moln, som förf. ser uppgå vid horisonten. Hvad de indirekta oberäkneliga skadorna beträffar, så har det redan förut blifvit anmärkt, att förf. icke behagat närmare uppenbara hvari de bestå. Annu ntressantare är det, att förf. i fortsättningen af sin argumentation sjelf, utan att precist tyckas vilja det, gifver en god anvisning huru de olägenheter som med något skäl kunna befaras af storthingets omförmälda maktfullkomlighet, kunna botas utan allt behof af det absoluta veto. Han uppdrager nemligen en skildring af den kamp som kan uppstå mellan regeringen och storthinget derigenom, att regeringen kunde nödgas, för att förekomma genomdrifvandet af en oklok lag, inskränka tiden för thingeis sammanvaro till de i grundlagen bestämda 3 månader, och efter den tidens förlopp upplösa thinget, hvaraf följden åter blefve, att representanterne icke hade någon tid att förbittra landets lagar, utan endast kunde medhinna de löpande ärenderna, såsom budgeten oc protokollsgranskningen. A andra sidan åter skildra; maktbegäret hos representationen sålunda: I känslan af denna sin makt har den fått lust till att fatta och genomdrifva beslut, icka för det den är öfvertygad om deras nytta, utan emedan de äro den mäktigaste statsmaktens, eller denna pluralilets vilja. Det är nu icke allenast sedan ett beslut är tredje gången fattadt som Grundlagens 79 S kommer till användande; men har den beständigt för ögonen; man bespetsar sig, redan när beslutet första gången fattas, uppå att det, oaktadt sina brister, likväl skall kunna genomdårifvas, om blott Storthinget sjelf vill; och när lag Örslaget äter företages på nästföljande Storthing, sätter man sig emot rättelse äfven af de fel, som man mäste erkänna vara vidlådande förra Storthings beslut, emedan man endast på det sättet kan sälta sig öfver den Kongliga sanktionen. Och som man, så länge minisirar icke deltaga i Storthingets förhandligar, icke kan under lagens behandling veta, hvad Regeringen anser för det rätta skälet till att vägra sanktion, emedan intet närmande mellan Regeringen och Storthinget angående lagens redaktion är möjlig, så kan det inträffa, att Storthinget, för att drifva en lag igenom, låter stadganden uti den blifva qvarstående, som både-det sjelf finner skadliga och hvilkas uieslutende eller förändring skulle hafva undanröjt all betänklighet hos Regeringen cmot lagens sanktionerande. oNu fråga vi, om icke förf. sjelf här angifvit tvenne långt verksammare medel emot det onda han befarar, än införandet af det absoluta veto. Det ena, hvarom vi förklarat oss fullt ense med honom, är, att ministrarne böra hafva säte istorthinget, hvarigenom de, bland annat, sjelfve kunde utveckla skälen till en vägrad sanktion af ett föregående things beslut, många anledningar till kollision undvikas och tillfälle till ömsesidiga jemkningar vinnas; det andra är, att upplösa stortbinget efter de 3 månaderna. Och om detta sednare beslut användes af en regering med moralisk kraft för de högst få fall, då ett så vådligt förslag vore å bare, att det påkallade ett allvarligt motstånd, och att detta motstånd gillades af ett upplyst allmänt tänkesitt, så skulle ett sådant steg långt ifrån att skada, säkert utöfva en helsosam verkan på de nästföljande valen. Under hvilken synpunkt man betraktar saken, så tyckes derföre brochyrförfattaren, för att afstyra ett befaradt ondt, som han sjelf medgifver hittills icke hafva visat några farliga resultater, hafva, för att nyttja ett bekant ordspråk, gått öfver ån efter vattenn. — Den Konstitutionelle för i går säger att ,ingen tidning omnämnt, mill Emili Högqvists åter