Aftonbladet – 13 september 1845, sida 2

gjorde en fast, hård och glänsande dyna. En) lång hårnål af stål föstades i denna rikedom af fängslade lockar; denna nål pryddes upptill med en slät, polerad guldknapp, hvilken glimmade, Lik en enda stjerna på den mörka natthimmelen. Vän af solen och den fria luften, kunde Christine aldrig på sina friska kinder tåla skuggan af ett enda hårstrå. Hennes rena och fullkomliga skönhet hade ock ingenting att dölja under halfdagern af en lock eller fläta. Naturen hade gjort henne skön, utan att behöfva taga sin tillflykt till den ringaste konst; också öfverlemnade hon sig åt naturen, som ett barn åt sin mor. Aldrig bade eftertanken bildat en enda rynka mellan hennes fina, svarta ögonbryn, aldrig hade en allvarsam tanka tungt hvilat på denna rena panna. Vid solens strålar, som då smekte henne, beundrade Mirabeau den vackra arlesiskan, och folket klappade händerna af förtjusning, då de sågo den populära adelsmannen prata med en dotter af folket. — Och hvad gör du hör i Aix, foin vackra Christine? — Jag är hos markisinnan de La Fare, min matmor och min disyster. Vid det afskydda namnet de La Fare uppstod ett vildt sorl bland hopen och en mängd svordomar och förbannelser hördes. Den unga flickan darrade dock icke, utan fortfor: — Markisinnan är god; min mor har varit hennes amma och jag båller af henne; men hon håller mig för mycket instängd och vill ej att jag skall gå ut. I dag har jag öfverträdt hennes förbud. Jag ville se den, som förorsakade ett sorl bland alla menniskor, så fort han visade sig — jag ville se hr Mirabeau; nu, då jag har sett honom, går jag hem igen. — Och nu får du bannor, mitt stackars barn! — Ja, min sann får jag icke det, svarade bon med en ton af bjeltemodig beslutsamhet. I detsamma böjde hon sig tillbaka, försvann hastigt,