Aftonbladet – 10 september 1845, sida 2

högre vetenskapliga studierna, så kan fremlin-! gen såsom svar på en sådan fråga uti Christia-! nia skåda ett just nu under byggnad varande universitetspalats, hvilket genom sin storartade egenskap kan jemföras med månget kungaslott och säkert blir en af de praktfullaste byggnader i Europa för samma ändamål; äfvensom det förut är kändt, att sjelfva undervisningen är i förhållande till den ringa folkmängden och tillgångarna ganska frikostigt doterad. Går man slutligen härifrån till behandlingen af Norges yttre förbållanden, t. ex. i unionsfrågorna, så lär åtminstone ingen här bestrida, att hela det norska folket, utan afseende på partier i detta fall, visat en sammanhållighet och klokhet, som ådagalägger, att samhällsbanden äro ganska kraftiga och att det hvarken fattas enighet eller intelligens, så snart det gäller statens integritet och sjelfständighet. Det är möjligt att vi icke ega nog sakkännedom, för att hafva kunnat fullständigt eller fullt tillförlitligt upptaga i det föregående hvad som kan tjena till argument för den sats vi ville bevisa, och det vore derföre af stort intresse, om någon norsk tidningsredaktion, 4. ex. Morgenbladets, ville upptaga detta ämne och vidare utveckla detsamma genom meddelande af de upplysningar eller rättelser, som den genom sin närmare bekantskap med förhållanderne är i tillfälle att afgifva. Men om likväl redan af det här uppräknade vill synas, att sjeliva de faktiska omständigheter, hvarpå de ifrågavarande klagoropen och beskyllningarna och farhågorna måste grunda sig, i sjelfva verket sakna det första vilkoret för att kunna erkännas, nemligen att finnas till, så är det en tydlig följd häraf, att antingen måste de, som framkasta dessa farhågor, uppgifva någonting annat, som kan bevisa att vi hafva orätt, eller också förfaller hela deras räsonnemang helt! enkelt till en dikt, som då icke förtjenar vidare uppmärksamhet än alla andra dikter. I Det torde härvid vara rätta stället att anmärka, att öfverhufvud kanske icke något ord är så utsatt för ett oriktigt användande, dels af missförstånd och dels af hyckleri, som ordet intelligensen. Det finnes visserligen ingen byskolmärstare, om ock hans hela lärdom och erfarenhet ej sträcker sig utöfver det arma förrådet af några få pedagogiska kunskaper, ingen liten nykläckt gradpasserare eller morsgris, ja icke en gång någon medlem af det täcka köne!, som icke kan vara i stånd att pladdra efter en fras om bristande intelligens. med mera; men huru många hafva väl gjort sig reda ör hvad detta i sjelfva verket vill säga? Till intelligensen hos en representant hör i vår tanka i första rummet, att visa aktning emot det sunda förnuftets fordringar så mycket, alt då man stiger upp att argumentera för en sats, sjelf åtminstone förstå, dels att sätta premiss och eftersats i en logisk ordning, dels att icke använda såsom premisser just hvad som skulle bevisas, för att deraf sedan draga de resultater man önskar. När derföre äfven sådana anspråksfulla herrar, som en Stenhammar, Elfström, Broman med många flere ledamöter i vårt Prestestånd vid förra riksdagen, icke försmå att andraga en hop nonsens; när någon al dem t. ex. opponerar sig mot en hberal vallag, derföre, alt Sverge genom dess antagande skulle blifva ett Polenv; när de framkomma med det borgerliga kriget i Spanien såsom invändning emot en reform i Sverge, utan alt talarne dervid kunna eller vilja iakttaga de skilnader, som förefinnas mellan förhållandena i de åberopade länderna och vårt eget; när herr friherre Palmstjerna afger sitt votum emot ett representationsförslag, på den grund, att det skulle strida emot trooch huldhetseden till Konungen; när hr presidenten v. Hartmansdorff, för att verka på sin kientel på riddarhuset, den ena gången efter den andra debiterar sofismer, så påtagliga, att de kunna kontrolleras af en någorlunda förståndig skolgosse, eller när Hans Exc. grefve Björnstjerna såsom invändning mot den lika arfsrätten uppräknar en hop förvånande fakta från England och Frankrike, som vid närmare granskning befinnas dels mångfaldigt öfverdrifna, dels alldeles oriktiga; hvilket allt läsaren nogsamt förnummit af redogörelsen för sednaste riksdags diskussioner; när, med ett ord, dessa och andra dylika medel icke försmås af just de representanter, som mest föra pbehofvet af bildning i munnen såsom ett Scibboleth; då anse vi, att brist på intelligens — vi vilja icke nyttja den norske författarens uttryck om tjock okunnighet — uppenbarar sig, ej blott hos dem, som sålunda afvika från de reglor för all undersökning, hvilka sjelfva sedelagen bjuder att iakttaga, utan äfven hos alla dem, som låta sig hänföras af dylika framställningar. Deremot kan den simple borga