Aftonbladet – 6 september 1845, sida 2

rop, vände sig till henne och kastade på den olyckliga en himmelskt ljuf blick. — Gråt icke, min mor, sade hon med svag röst, jag är så lycklig att få dö.... Den lefnadsbana jag hade framför mig var så sorglig .... Han skall trösta sig, han... och begge skolen J bedja för mig. — Det är jag som dödat mitt barn. — Nej, nej, jag visste alt jag skulle dö ung .... Förlåt mig, min mor, jag har gjort er mycket ondt. — Förlåta dig, stackars barn, då detär jag som frånröfvat dig din lycka. O Gud! jag hade glömt att jag var mor, men också huru hårdt är jag icke straffad derför. Eugenies bleka ansigte betäcktes med en häftig rodnad. Hennes ögon fästades på dörren och lyste af en utomordentlig glans. På tröskeln visade sig en man, som blef stående orörlig. Den sjuka knäppte ihop sina händer öfver bröstet och sade sakta: — Jag tackar dig min Gud, nu är jag nöjd att dö.... Jag har återsett honom .... Hennes ögon tilislöto sig.... Det var slut. Hennes englasjäl hade återvändt till sitt himmelska ursprung. Anatole nalkades sakta sängen. Han var utomordentligt blek. — Död! sade han och en brännande tår föll på hans kind. Han böjde sig ned och kysste hennes af döden nyss stelnade panna. Farväl! utropade han med dof röst. Derpå störtade han hastigt ur rummet. M:me de Loisy kastade på honom en stel blick, som hon sedan återförde på sin dotter. Ensam, för alltid ensam! utropade hon med förtviflean och nedföll sanslös på golfvet. Tio år äro förflutna sedan dessa så sorgliga iilldragelser. M:me de Loisy lefver ännu. Hennes skönhet är helt och hållet försvunnen; hennes ögon äro skumma och utan glans, hennes hy kförgad, djupa skrynklor fåra hennes kinder, evnes hår är grått och hennes gång lutande. Hon är alltid svartklädd och lemnar slottet endast för alt bedja på sin dotters graf. Anaiole återsyntes aldrig mer och man vet ej hvart ban tagit vägen. En bankir från Toulouse infinner sig hvarje år, försedd med hans fullmagt, för att lyfta inkomsterna af hans egendomar, men i hvilken verldsdel han sjelf tillbringar sitt sorgliga åt saknad och försoning helgade lif, är för alla obekant.