Aftonbladet – 5 september 1845, sida 2

ade derefter, lätt som en fogel, sitt lopp. Anaole följde henne, med full föresats att vinna priet; imedlertid kunde han icke vinna något förprång; afståndet dem emellan förblef detsamma. Ett ögonblick doldes de för M:me de Loisys blicvar genom en krökning på allcen, derefter syntes le åter. Eugenie sprang då ej mera så fort, så att Anatole upphann henne. Flämtande och utmattad vacklade hon, och segraren emottog henne i sina armar. Oaktadt afståndet, hade ingenting undfallit M:me de Loisys blickar. Hon lade handen på sitt hjerta, var utomordentligt blek och nedsjönk på en stol; men hvad skulle hon väl hafva känt, om hon varit i de unga personernas grannskap? Anatole hade emottagit den unga flickan i sina armar. Under det ban glädtigt utropade: Jag har vunnit! böjde han sig ned, för att taga den utlofvade kyssen, men i samma ögonblick han kände Eugenies bjerta klappa gmot sitt, och hans ansigte vidrörde hennes, kände han sig fattad af ett slags svindel, och för att förlänga sin sällhet, förblef han stum och orörlig. Derefter omfamnade han Eugenie med häftighet och tryckte sina brännande läppar emot hennes panna. Lyckligtvis för dem båda erinrades hon, liksom genom en instinkt, om faran, gjorde sig hastigt lös och aflägsnade sig, rodnande och förlägen, utan att det stackars barnet kunde göra sig reda, hvarföre hon darrade och var rädd. Anatole lade handen på sin panna och förblef ett ögonblick likasom öfverväldigad af häftigheten af sina känslor. Derefter nalkades han Eugenie, bjöd henne armen och sade förvirrad: — Vi skola icke springa så der mera, Eugenie, det gör ondt. — Ja mycket ondt, svarade den unga flickan med nedsänkt hufvud. — De återvände till slottet utan att tala ett ord, och slut voro deras oskyldiga glädje, deras behagfulla barnsligheter. Anatole såg faran, Eugenie anade den. (Slutet följer.)