lig, kunde hysa fördom emot sin hustrus dotter. Anatole å sin sida var förvånad öfver att m:me de Loisy, som var så misstänksam, tagit till sig denna: unga, englalika flicka. Men alltför lycklig genom den förströelse hennes närvaro skulle åstadkomma, tänkte han ej länge på detta sin hustrus så oförmodadt visade förtroende. Genom några frågor, som han ställde till Eugenie, fick han veta det lånta nåmn den stackars flickan mec så mycken motvilja antagit. Derefter fortsatte de sin gång, under samtal, och voro redan efte) en half timme de bästa vänner i verlden. Beggt unga, hade de lätt att förstå hvarandra. På nå gra minuter ombytte de väl tjugo gånger sam talsämnen; än var deras konversation drömman de och dåraktig, likasom tvänne barns, än åte känslofull, likasom emellan unga personer, hvilka bjertan ännu icke rönt kärlekens inflytande. ÅA natole öfverlemnade sig åt denna nya förtjusnin; med hela häftigheten af sin sydländska natur Eugenie åter öfverlemnade sig deråt med hel renheten af ett hjerta, öppet för alla intryck men hvilket, genom ett längre umgänge me fremmande och likgiltiga personer, hade kallna Ingen af dem tänkte ännu på att återvända ti slottet, då de i en hast befunno sig midt emo m:me de Loisy, hvars oroliga blick sökte läsa sin mans glädjestrålande ansigte. Anatole to hennes hand, kysste henne på pannan och sad med inställsam ton: — Ni har, min kära Hermanda, beredt mig e angenäm öfverraskning, och för min del tacka jag er att hafva bjudit hit fröken de Montglaiv hvars närvaro skall sprida glädje och sällhet i vå enslighet. — Nu behöfver ni sällskap och förströelser sade M:me de Loisy med låg och bruten röst fordom . — Hör mig, Hermanda, svarade Anatole me någon otålighet, man kan icke alltid vara på t man hand; man finner mera nöje i ensligheter sedan man någon tid ryckt sig derifrån.