märksam och tillgifven; men öm och passionerad var han icke mera. M:me de Loisy hade bort börja detta nya lefs nadssätt med försakelse och genom att skickligt ölvertaga rolen af en öfverseende och tillgifven vän, den sista tillflygten för qvinnor, som icke mera äro i stånd att ingifva kärlek. Men hon förstod icke en gång att åt sig bevara denna vackra återstod, som ÅAnatole åt henne qvarlemnat. Hennes oroliga blick sökte i djupet af sin makes själ den der förvarade sorgliga hemlighet, Hon led grufligt och hennes oro och lidanden påskyndade ännu mera tidens redan så snabba härjningar. För att återtaga det välde, kärleken gifvit henne, blef hon despotisk, hvilket just var rätta sättet att misslyckas, hvilket hon också gjorde. Anatole, olycklig och plågad af Hermanda, började att undfly henne. Han sökte sig vänner ibland sina unga grannar, som icke underlito att skämta öfver de bojor, hvari hon var fängslad. Han kände sig förödmjukad, bans stolthet uppreste sig, och för att visa att han icke var slaf under sin gamla hustru — hvilket förfärligt ord! — uppgjorde han lustpartier med sina nya vänner, lemnade ofta slottet och förlängde hvarje gång mer och mer sin frånvaro. M:me de Loisys lif blef snart för henne en plåga, hvilken hon ville låta den brottslige Anatole dela. Hvarje gång han reste eller återkom, hade han alt utstå de mest skakande uppträden, hvarvid förebråelser, raseri och tårar icke sparades. Han visade sig kall och undfallande, utan att yttra något för den olyckliga qvinnan sårande ord. Ehuru han väl insåg alll hvad hon måste lida, var han dock ulltför stolt och allt:ör ömtålig om sitt virde som man, för att gifva efter för våldsarmheter, och lmstruns förbittring tjente endast alt ännu mer afligsna bonom ifrån henne. Han besökte ofta Toulouse och qvarstadnade der stundom 2 å 3 dagar. Ilan hade blifvit medlem af dessa åt glädjen egnade sällskaper, som