individualiserade och åskådligt återgitvas lör atlmänheten, äro vi öfvertygade, att hela institutionen skall vinna ett ännu större intresse, både i Norge och i utlandet, emedan Thinget ingalunda sakna talare, :som kunna mäta sig både i skarpsinnighet och ett ledigt föredrag med talarena inom hvilken annan representatif församlings som helst. Ett bevis på detta sednare är, att, oaktadt trängseln och obeqvämligheten på galleriet; der icke ens några sittplatser finnas, detta nästan oupphörligt är fyldt af åhörare, som dröja der en eller annan timme. Vi önske derföre och hoppas, att mötionen vinner framgång. Då det jemväl torde förtjena att se, hvad motionären yttrat om denna sak, meddela vi hans förslag här in exlenso: : Bland de fördelar, dem grundlagen värnar åt oss, är tryckfriheten visst icke en af de minsta. Denna skatt har icke heller blifvit nedgräfd i jorden, utan medborgarne hafva, i synnerhet genom utgifningen af flera tidningar, fått det bästa tillfälle att uttala sina tankar om de medel, som kunna anses tjenliga att befordra landets bästa och påpeka statsmachinens brister... Liksom offentlighet i allmänhet är de konstitutionella staternas Jifsprincip, så är den delen af publiciteten, som sysselsätter sig med. spridandet af nationalförsamlingens förhandlingar, icke den minst vigtiga; ty folket bör likaväl bafva ett vaksamt öga på folkets representanter, som på den verkställande makten och dess tjenare. Då vissa tidningar nu, utförligare än hittills, upptaga stortbingets förhandlingar, hafva vi väl kommit närmare detta mil; men alla de, som känna till saken eller kunna grundligen sätta sig in i den, skola öfverensstämma med mig deruti, att vi i sistnämnde hänseende ännu hafva mycket att önska och hoppas. Vi hafva nemligen icke, såsom andra länder, snabbskrifvare; och så länge denna brist icke är afbjelpt, kan meddelandet af debatterna icke blifva annat än ett lappverk, som icke sällan är mera-vilseledande än vägledande: en brist, den våra nuvarande referenter med den bästa vilja icke kunna afbjelpa. Det är en följd af sakens natur, att när personer, som icke äro snabbskrifvare, skola upptaga vidlyftiga debatter, kunna de, i anseende till omöjligheten att hinna skrifva lika fort som talaren talar, blolt prestera bitar här och der, hvilka, rykta ur sitt sammanhang, ofta likna ett kaos; eller ock skall referenten, förlitande sig mera på minnet, än på papperet, lemna ett utdrag, som, sedan det gått igenom en annans hjerna, nödvändigt måste hafva upptagit fremmande ingredienser. För att rikligt förstå och bedöma ett tal, behöfver man icke allenast Jäsa:det i sammanhang, så att icke satser utelemnas, på hvilka talaren, till följe af anläggningen, måhända, lagt största vigten, emedan de voro ämnade att upplysa eller sammanbinda allt det öfriga, men dem referenten trott sig kunna utlemna, derför att han icke känt den talandes syftemål; utan dertill fordras också, att läsaren skall känna orsaken och anledningen till talet; för att icke tala om, alt referenterne under. alla dessa omständigheter hafva representanterna i sitt våld och kunna, när de vilja vara oredliga, smickra eller chikanera dem efter behag. Jag har hört, att både infödingar och utländningar förundra sig öfver, att storthinget icke för längesedan vidtagit sådana åtgärder, som kunna leda till sakens ordnande på ett mera ändamålsenligt sält, så vida man vill, att debatterna skola komma till allmänhetens kännedom; och representanterne, hvilka ofta känt olägenheterna af det bestående, hafva icke haft någonting annat alt förlita sig på, än att en uppmärksam allmänhet vet att bedöma förhållandena. Jag erkänner att några referenter kunna hafva varit lyckliga, med den skicklighet hvaraf de nu äro i besittning och med en särdeles fallenhet för detta fack; men detta förändrar ej saken i dess belhet. Flere jemte mig äro derföre af den tankan, alt Storthinget bör draga försorg om att man framdeles kan få snabbskrifvare att uppfatta debatterna, ty derom äro alla eniga, att de antydda bristerna endast på detta sätt kunna afbjelpas, men huru detta skulle tillvägabringas är ej godt att säga. Som ingen utsigt är, att saken skall gå af sig sjelf, är min mening, att Storthinget bör utsätta premier af några hundra Spd: för dem, som vid nästa Storthing aflägga prof på att de förstå konsten. På sådant sätt är saken till nöjes ordnad i Sverige, och har man blott fålt dugliga sujetter, så är värsta knuten löst; ty det vidare arrangementet, om Storthinget skall engagera de blifvande snabbskrifvarne eller framdeles öfverlemna saken åt enskildes spekulation, det må mån tänka på i sinom tid: Den lilla uppoffring, staten för detta ändamål komme att göra, skulle visst icke vara illa använd; ty för det första skulle allmänheten hafva mer nytta af debatterna, och för det andra skulle Storthinget återvinna summan med ränta genom den tidsbesparing som åtgärden föranledde. Det är nemligen en olägenhet i alla nationalförsamlingar, att der pratas något för mycket, antingen på det sätt, att ett och samma ideligen upprepas, eller också derigenom, att folk, onödigtvis vilja hafva sitt ord med i laget. Dessa tidsödande fel skulle betydligen förminskas, när allt blefve rigtigt refereradt; ty den offentliga kritiken skulle afbålla representanterna från att komma fram med oöfverlagda yttranden, upprepanden, allmänna fraser, ord i otid elier utlåtelser, som äro en nationalförsamling ovärdiga. Dessutom händer icke sällan, att den cna representanten missförstår den andra, SN a