Aftonbladet – 29 augusti 1845, sida 2

med de ök herden i Hainichen sålt till afdragcren i Döbeln, så vida det ej var desamma, på hvilka satan red genom Saxen, utan vände sig åter till junkern. Då denne, med bleka, bäfvande läppar yttrade det vara bäst att köpa dem, antingen de tillhörde Kohlhsas eller ej, störtade kamereraren med tillbakaslagen kappa ut ur trängseln, bannande den fader och moder, som bragt junkern till verlden, och alldeles villrådig hvad ban skulle företaga sig. Tillfälligtvis red öfver gatan en bekant, frilierre von Weuck, hvilken han ropade an, och trotsigt qvarstannande på platsen, just emedan den hånande pöbeln ännu fortfor att begapa honom och med näsdukar för munnen blott afvaktade hans bortgång för alt mysa ut, bad han stiga af hos storkanslern Wrede och med dess tillhjelp söka bringa Koblbaas hit, för atl besigliga hästarna. Händelsen fogade äfven så, att Kohlhaas befann sig hos grefven, för att samtala med honom angående dispositionerna vid Lötzen. Grefve Wrede bad friherrn sjelf tala med Koblhaas derom och yttrade, att det berodde på dennes vilja. Kohlhaas svarade ja, och båda, följde af lansdragare, begåfvo sig genom hopen till stället. Så snart kamereraren Varseblef Kohlhaas, trädde han, med stolt värdighet och svärdet på armen, fram emot honom och sporde om det var bans hästar. Blygsamt aftog Kohlhaas sin batt för de församlade herrarna, betraktade på tolf stegs afstånd öken, som knappt kunde stå på benen och intet åto af det hö, bödelsknekten gifvit dem. Derpå vände han sig till KunzZ von Tronka och sade: Nådige herre, afdragaren har rätt, hästarna äro mina. Och dermed Iyfte han åter på hatten samt aflägsnade sig med sin vakt. Vid dessa ord gjorde kamereraren ett raskt steg mot bödelsknekten, så att bjelmbusken skakade dervid, kastade till honom en penningpung, och under det denne med en blykam kammade sitt hår tillbaka samt beiraktade pungen, befallte kamereraren ait hästarna skulle lösas och hemföras. Röd i ensigtet framträdde en stalldräng för all verkställa befallningen; men knappt jorde han min af att vilja lösa dem, förrän mä rp I lt, hans: kusin, grep honom i armen den: Du rör icke vid de rackarkamk ed ee OP li — och stotte henom bort från kärran. erpå skyndade Himbolt fram till kamereraren,