Aftonbladet – 29 augusti 1845, sida 2

på slottsplatsen, der han befann sig. Men huru bestörta blefvo de ej, då de omkring den tvåbjulade kärran funno en otalig mängd menniskor församlade, som med högt löje gäckades deröfver alt de hästar, som kommit staten alt vackla, re dan fallit i afdragarens händer. Junkern gick omkring kärran och sedan han betraktat de elindiga öken, som hvarje ögonblick syntes nära alt! dö, yttrade han förlägen, att dessa ej voro Koblhaas hästar. Men hans kusin kamereraren slungade på honom en förkrossande blick, kastade sin kappa tillbaka, så alt orden och keda blottades trädde fram till bödelsknekten och frågade, om dessa hästar voro desamma, som herden i Wilsdruf försålt och hvilka tillhört junker von Tron ka. Bödelsknekten, som var sysselsatt med ati upplyfta ett spann vatten, hvaraf han ämnade gifva den dugtiga gula häst, som drog hans kärra, frågade, under det han tog grimman ur dess mun De svaria? — Derpå nedsatte han hinken ocl sade, alt han köpt hästarna af svinherden i Hai nicken, men om denne fått dem hos herden : Wilsdruf, visste han ej. HRättens betjente i Wils. druf — fortfor han, under det ban åter upplyft. tade spannet och klämde det mellan knäet ocl vagnrsstången — hade sagt, att han med hästarn: skulle fara till Dresden, till det hus, som tillhör: de von Tronka; men junkern, på hvilken han fåt! anvisning, hette Kunz. Med dessa ord vände har sig om och utslog på marken det vatten häster qvarlemnat i spannet. Då nu kamereraren, utsat för den gapande mängdens hånfulla blickar, c kunde förmå karlen, som likgiltig blott aktade pi silt göromål, att vända ögonen till honom, yttrar de ban, att han vore kamereraren Kunz vor Tronka, och att dessa hästar måste vara de rätta Vidare frågade han mannen, som med utbredda ben stod framför konom och satte sina kläder j ordning, om han ej bestämdt könde på hvad säl hästarna kommit till herden i Hoainichen, frår honom i Wilsdruf. — Lutad mot sin kärra, svarade karlen, att han med hästarna blifvit beställd til Dresden. Hur det gått till, visste han ej, — nog af han .hade ej stulit dem. 9Oel härmed gick han, med piskan hängande öfver sin breda rygg, in på en dryckesstuga vid torget, för att taga sig något till bästa. Nu visste kamereraren icke, hvad i all verlden han skulle görs