Aftonbladet – 29 augusti 1845, sida 2

som stod blek och mållös, och sade, att han finge anskaffa ett par skarprättardrängar till slikt arbete. Kamereraren skummade af vrede, lät friberre von Wenck hämta en officer, jemte några kurfurstliga drabanter, omtalte för dem den skändliga uppviglingen och bad dem fängsla mäster Himbolt, som hindrat hans tjenare att hemta öken. Himbolt gjorde sig lös och invände: Nådige herre, att påminna en tjuguårig kneckt om hvad han har att akta på, är ej att uppvigla honom. Fråga honom sjelf, huruvida han är betjent med att spänna hästarna från kärran! : Vill han det, så må han gerna för mig både sticka och flå dem. — Nu vände sig kamereraren till drängen och frågade om han vägrade göra hvad som befalltes honom. Och då karlen rädd trängde sig in i hopen af borgare och sade, att hästarna förut måste göras ärliga, innan han anmodades derom, så förföljde kamereraren honom, ref bakifrån af honom batten, som var prydd med bans eget hustecken, frånslet lädret och trampade den under fötterna samt jagade, med råsande hugg, karlen på ögonblicket från platsen och ur sin tjenst. Kasta den mordhunden till jorden! ropade nu mäster Himbolt. Under det borgrarne, uppbragte ölver ett dylikt uppförande, trängde tillsarömans och tillbakastötte vakten, kastade Himbolt kamereraren bakifrån till marken, afref honom kappan, kragen och bjelmen, vred svärdet ur hans band och slungade det förbittrad långt utåt torget. Kamererarens slögtingar och vänner, som ville ila till hans bistånd, blefvo i hast skingrade, och endast närvaron af en flock ryttare, som tillfälligtvis redo öfver torget och af drabant-officern kallades till bjelp, gjorde det möjligt att rädda von Tronka. Den rasande mäster Himbolt fördes i fängelse, kamereraren lyftades blodig från marken och bars hem. En så afskyvärd utgång erhöll deita välmenta och redliga försök att skaffa Koblhaas sin rätt. Bödelsknekten från Döbeln band hästarne vid en hy kipåle och körde bort. Här blefvo de stående hela dagen, till spott ceh spe för lättingar och gatpojkar, så att omsider, då de ledo brist på all skötsel, politiet måste antaga sig dem, och när det bief mörkt, lät man tillkalla afdragaren i. Dresden, som måste taga öken med sig och tills vidare underhålla dem på allmän bekostnad. (Forts. följer.)