Aftonbladet – 27 augusti 1845, sida 3

lika rörlig i benen som någon af de ofvanbemält konstnärerne. Detta föll icke dessa herrar i sma ken; hvadan dels den ene af dem, Hasse, och del det löpande sällskapets principal, herr Nyman frär Stockholm, medelst hugg och slag redan vid löpnin gens början satte Wittson ur stånd att fullfölja sir täflan. Detta förargade publiken, dels derför, att der gerna velat! se Wittson täfla med de storskräflandt konstnärerne, dels för det oanständiga i sjelfve handlingen, nemligen att främlingar ville förmena er af stadens innevånare att uppträda i en täflingskamp i hvilken han egde vederbörande auktoritets tillstånd att deltaga. Vid lekens slut skockade sig fördenskull folket tillsammans omkring de båda löparne och ville med dem börja en annan lek, hvilken dock, förmedelst polisens skyndsamma mellankomst, icke blef utaf. Konstnärerne togo imedlertid sin tillflykt in i en vid gamla alleen befintlig vaktstuga, hvars dörr bevakades af flere polisbetjenter, under det löparne derinne afklädde sig sina kostymer. Då de ändtligen voro färdige att anträda återvägen till staden, beledsagades de dit af en stark eskort polisbetjening, allt under den efterföljande folkmassans hurrarop och larm. Komne ett stycke fram på östra Hamngatan, träffades en af eskorten med en sten, som var rigtad åt Hasse, och det uppehåll, som härigenom förorsakades, begagnade den ene af de förföljde, Jean, att springa in i ett närbeläget hus, der han gömde sig. Under tiden fortsatte poliseskorten sitt tåg med Hasse till rådhuset, der han insläpptes i ett af poliskammarens rum, och stark polisvakt sattes för alla ingångar. Nu begaf sig polismästaren, herr borgmästaren Ewert, ut på torget och sökte förmå den talrika menniskoskaran att skingra sig, hvilket äfven slutligen lyckades honom. Fram på aftonen egde dock nya sammanskockningar rum utanför prins Carls hötel, der man förmodade, att en af dem, till hvilka massan; hade ett godt öga, uppehöll sig; hvadan militärpatrull måste reqvireras, för att afhålla folket från att storma upp i huset. Småningom skingrade sig dock hopen, och kl. mellan 41 och 42 var åter alit tyst och stilla på gatorna. — För några dagar sedan har i närheten af staden blifvit föröfvadt ett nidingsdåd, som dock, tackad vare Gud, hör till sällsyntheterna härstädes. Atskilliga kreatur, som betade å några af staden till en vid namn Pettersson utarrenderade vallar och ängstycken, hafva nemligen af illasinnade menniskor blifvit med knifvar högst illa sargade och stungne, dock ej så att, så vidt vi vete, något af dem ljutit döden. Anledningen till detta nidingsverk förmodas hafva varit den, att Pettersson å de af honom arrenderade betesmarker, upptagit en häst, som flera gånger flöjat in på desamma, och icke ville utlemna den förr, än de i lag för dylik flöjning af okynnes fä stadgade böter blifvit af hästens cgare erlagde. — Ett annat skurkstreck af ännu brottsligare beskaffenpet föröfvades under marknadsveckan, af ett par stycken högst illa kända pojkar, hvilka öfverföllo trenne i ett hvalf sofyande arbetskarlar och med knifvar svårt sargade dem i ansigtet och å andra delar af kroppen. Orsaken härtill skall varit den, att arbetskarlarne förvägrat pojkarne att sofyva tillsammans med dem i samma hvalf. Målet har blifvit anhängiggjordt vid vederbörlig domstol. — På någon af öarne i Bohuslänska skärgården har af en färgkarl nyligen ett förfärligt mord blifvit vegänget. Offret var hans egen hustru, hvars armar ch ben han först krossade, innan han slutligen tog ifvet af henne med flere knifstyng. Mordinstrumenet lät han qvarsitta i hennes nacke, kastade henne vå en säng och gick sedan helt trankilt till — bräninsflaskan. Då länsmannen kom för att häkta bofen, stod denne helt lugnt och arbetade på den likista, i hvilken han ämnade nedlägga de stympade emmarne af sin maka. När han varseblef rättvisans jenare sprang han dock ut och gömde sig i en lada, ler han likväl några minuter derefter blef gripen ch under bevakning afförd till Svanesund. Mördaen lär under loppet af flere år gjort sig känd för n ytterlig vildsinthet, synnerligast mot sina anhöria, hvilka han ofta, under den stränga kölden i vinras, dref ut i blotta linnet, så att de måste taga sin illflygt till närmast boende grannar. (G. H.o. S. T.)