Aftonbladet – 27 augusti 1845, sida 2

han sig väl hvarje afton och utgaf sina korta befallningar, men märkte intet. De beslöto derföre att göra honom uppmärksam derpå en morgon, då ban ämnade låta hänga ett par karlar, som mot hans förbud hade plundrat i trakten. Det var i det ögonblick, då han, med den ståt han efter sitt sista mandat vanligen brukade, återvände från domplatsen. -På en dyna af rödt ryssläder med guldtoffsar, bars framför honom ett stort cherubimsvärd och efter honom följde tolf tjenare med brinnande facklor. Då girgo de tvenne männen, med sina svärd under armen, omkring pelaren vid slottsporten, på ett sätt, som nödvändigt skulle blifva påfallande. När nuv Koblhaas, fördjupad i tankar och med händerna på ryggen, gick in under portalen, slog han upp sina ögon, och då svennerna vid hans åsyn vördsamt veko tillbaka, fäste han på dem en tanklös, stirrande blick, och trädde med raska steg fram till pelaren. Men hvem förmår beskrifva, hvad som föregick i hans själ, då han såg ett blad, som förevitade honom orättfärdighet, undertecknadt med det dyrbaraste och aktningsvärdaste namn han kände, — med Martin Luthers namn? En hög rodnad uppsteg i hans ansigte, han aftog sin bjelm och genomläste plakatet tvenne gånger, från början till slut; vände sig med osäkra blickar till svennerna, liksom ville han säga något, men sade intet; löste så papperet från väggen, genomläste det ännu en gång och ropade: Waldmann, låt sadla min häst! — samt derpå: Sternbald, följ mig upp På slottet! — och försvann. — Mer än dessa få ord behöfdes ej, för att i hela den förderfliga skräckgestalt han der framstod, afväpna hanom. Förklädd såsom en förpaktare från Thäuringen, sade han till Sternbald, att en vigtig angeligenhet tvang honom resa ill Wittenberg, öfverlemnade i några af de förnämsta svennernas närvaro befälet åt honom, och med den försäkran, att ban inom tre dagar skulle vara tillbaka, drog han derpå till Wittenberg. (Forts. följer.)