Aftonbladet – 26 augusti 1845, sida 2

gården, för att låta besätta utgångarna. Imedlertid hade de brinnande brädskjulen äfven tändt eld på slottet och ur luckorna hvirflade en tjock rök i fruktansvärda moln upp mot himlen. Sternbald med de öfriga karlarne sammansläpade allt hvad som fanns, löst och fast, och kastade det mellan sina hästar såsom godt byte, och från sidobyggningen utkastades, under hurrarop af Herse, slottsfogdens, förvaltarens, deras hustrurs och barns lik. — Koblhaas, som i trappan mötte den gamla lama hushållerskan, stannade och frågade, hvar junkern var? — och då hon med svag och skälfvande stämma svarade, det hon trodde att han flyktat till kapellet, så ropade han till sig tvenne tjenare med facklor. I brist af nycklar, öppnade han ingången med yxor och jernspett, kastade altar och bänkar om hvarandra, men till sin stora harm fann han dock ej junkern. Då Kohlhaas åter trädde ut ur kapellet, hände sig, att en ung karl af slottets tjenstefolk just skyndade fram för att utleda junkerns unghästar ur ett stort, grundmuradt stall, som hotades af elden. I samma ögonblick upptäckte äfven Kohlhaas sina två utmagrade hästar i ett eländigt skjul och frågade karlen, hvarför han ej räddade dessa? Denne svarade, under det han satte nyckeln i stalldörren: Skjulet står ju redan i ljusan låga! — Då drog Kohlhaas med hetta nyckeln tillbaka, slungade den öfver muren, dref med täta slag af den blanka klingan karlen in i det brinnande skjulet och tvang honom, under ett förfärligt hånskratt af de omkringstående, att rädda hästarne. Likväl, när karlen likblek utstörtade ur skjulet, med hästarna i hamn och häl efter sig, fann han ej Kohlbaas tillstådes. När han slutligen träffade