KORRESPONDENS-ARTIKEL Berlin, i Augusti 1845. Efter afsändandet af mitt sednaste bref hafva flera för vårt tillstånd vigtiga händelser inträffat, bland hvilka grefve von Arnims utträdande ur statstjensten väl långt för detta lärer vara kändt genom tidningarne. Hr von Arnim har icke lingre kunnat qvarhållas. Man hade mottagit hans afskedsansökning, men önskade dock att han måtte blifva qvar tills Landtdagsbeskeden hunnit utfärdas; men efter en audiens, som denne minister hade hos Konungen, på Sans-souci, öfverlemnade han oförmodadt sin portfölj åt sina kolleger och for till sina gods. Man nödgades derföre provisoriskt anförtro den åt skattministern (Minister des Schatzes) Hr von Bodelschwing, sedan man förgäfves sökt förmå finansministern v. Flottwell att öfvertaga den. Han, så väl som öfverpresidenien von Wedell i Schlesien och Hr v. Bötteher i Königsberg, voro försigtiga nog att undanbedja sig det vådliga bestyret, vid hvilket H:rne Rochows och Arnims öde hotande stod dem för ögonen och antydde hvad de sjelfva hade att vänta, i fall styrelsesystemet icke ändrades, men hvarpå man alldeles icke vill ingå, under det att likväl allmänna rösten, från hvarje håll, högt förklarar, att någon styrelse på det vanliga viset icke kan fortsättas. Förhållandet är också i sjelfva verket det, att den insigtsfullare delen af statens högsta embetsmannapersonal småningom öfvertygat sig om att vår polisoch byråstat, sådan som den för närvarande existerar, är lossnad i alla fogar och icke länge håller ihop. Man vill derföre ej låna sig till verktyg och täckmantel längre, eller belasta sig med nationens hat; ej heller låta såsom förbrukad bortkasta sig, för att lemna plats åt någon ny sådan organ. Hr Flottwell framställde vilkor, som icke blefvo antagna; detsamma gjorde äfven de andra kandidaterna: och svårligen torde man upptäcka den man, som visar sig benägen att blindt foga sig efter hofvets önskningar och med kraftfull konseqvens träda upp till strids emot tidens anspråk. Och äfven till en sådan konseqvens saknas utrymme här, emedan ministrarne blott och bart äro verkställare, saknande all sjelfständig röst vid rådslagen. Kabinettsorder bestämma ofta hvad som skall ske: konungens förtrogne — männen af kamarillan — som utgöra monarkens aftonsocietå, göra sitt inflytande gällande i alla rigtningar, och ministrarne se sig nödsakade att verkställa åtgärder, för hvilka väl ansvaret inför allmänna tänkesättet drabbar dem, men hvari de ej sjelfva ha ringaste del. Så vet man t. ex. med visshet, att de Badenska representanterna von Itzsteins och Heckers förvisning kom från kabinettet, och ålades von Arnim, som fåfängt gjorde föreställningar deremot och vid afslaget ärligt begärde sitt entledigande. Man vet att Arne von Thiele, Bodelsehwing, Savigny, Stolberg, Gerlacharne, Voss och flera andra utgöra stöden för religionshyckleriet och den öfriga beklagansvärda rigtningen, som alstrar så mycket emESENAE TEST TSSE SO SNES KENSSNE ENSESVKTDY Vero