Aftonbladet – 21 augusti 1845, sida 3

2 MOR TPMT OMAR vimplar m. m. (T. f. W. o. N. L.) LJ BLANDADE ÄNINENN. ARAGO ÖFVER ELEKTRISKA TELEGRAFEN: En kommitte har i Frankrike blifvit nedsatt att utröna och yttra sig öfver möjligheten af elektriska telegrafers inrättning i Frankrike, och Arago, en medlem deraf, hade, sedan kommitteen anställt sina första rön, afgifvit det yttrande, som här följer: Idten om en elektrisk telegraf är icke ny. Sedan den upptäckt var gjord, att eiektricitetenmed en oerhörd hastighet genomlöper kropparne, har redan Franklin påtänkt att begagna der för depechers öfverbringande. Det oaktadt blef det icke denne fysiker beskärdt att utveckla denna ide till ett utförbart system. Första praktiska utkast till en elektrisk telegraf upptäcker man i en, år 4774 offentliggjord, helt kort berättelse af en i Gentve bosatt lärd, vid namn Lesage, till nationen Fransman. Denna telegraf bestod af 42 trädar, alla från hvarandra isolerade. Hvarje tråd stod i förbindelse med en egen elektrometer. När man nu urladdade en vanlig elektricitetsmachin genom den ena eller andra af dessa trådar, så uppkom vid trådens andra ända en rörelse, som betecknade en eller annan bokstaf af alfabetet. Detta system utfördes, om jag ej bedrager mig, af Betancourt i trakten af Madrid, ehuru i liten skala. Den vanliga elektricitetsmachinen, en blott intermitterande källa till elektricitet, ersättes nu med framgång af en Voltas stapel, som underhåller en oafbruten elektrisk ström, som kan medelst metalltrådar fortledas. I Frankrike har redan Ampere, i Tyskland Sömmering påtänkt att begagna denna oafbrutna ström för depechers fortskaffande. Båda systemerna bade likväl den obeqvämligheten att dertill behöfva en mängd isolerade metalltrådar. Den telegraf, som nu är i fråga att införas, behöfver deremot blott en enda tråd. Med denna enda träd skall man åstadkomma alla nödvändiga signaler för ett ilbuds öfverbringande. Elektriska telegrafen tycks vara utsedd att fullkomligt ersätta alla hittills kända telegrafer, och detta förklarar hvarföre inrikesministern beslutit en extra utgift, för att anställa försök dermed. Hvad man med dem måste i första rummet utröna, var huruvida den elektriska strömmen, som skall öfverbringa ilbuden, försvagas genom löpandet af långa sträckor; deraf beror nemligen huruvida mellanstationer äro på sådane afständ nödvändiga eller ej. Hvarken de sinnrika rön, som i England nyligen börjat, eller de, som der redan blilvit utförda, hafva afgjort denna fråga. För att utröna detta, lät kommitteen långs jernvägen mellan Paris och Rouen upphänga två koppartrådar, den ene öfver den andre, på trästolpar, som voro nedslagna på 50 meters (163 sv. fots) afstånd från hvarandra. Första försöket anställdes på en sträcka om 357 kilometer (177,100 sv. fot), och styrkan af den elektriska strömmen utröntes genom den afvikning, den verkar på en magnetnål: Man fann då att när strömmen gick fram genom na och tillbaka genom andra koppartråden gaf den på magnetnålen en afvikning af 25 grader. Då man deremot lät den strömma bort, genom ena tråden och tillbaka genom en räcka hopskyfllad, fuktig jord, visade den på magnetnålen en afvikelse af 30 grader, hvilket bevisade att den fuktiga jorden var en bättre ledare än koppartråden. Man kunde af detta rön sluta, att åtminstone för den nu undersökta sträckan den elektriska strömmen förekom stark nog, och att ingen mellanstetion behöfdes. Måhända är man nyfiken att känna huruledes det ir möjligt, att genom en enda tråd frambringa en sådan mängd olika tecken, som äro nödvändiga för! utt bilda det telegrafiska språket. För möjligheten läraf är nödigt att man med den elektriska strömnen skall kunna frambringa intermitterande eller rissa ögonblick upphöranae och återkommande, elekrisk kraft; och hur kan detta ske? De naturkunnige hafva funnit, att om man leder lektriska strömmen genom en tråd, som är i spiral indad omkring en stälplåt, så blir denna varaktigt nagnetisk; man magnetiserar på detta sätt magnetnålar. Är åter plåten, kring hvilken elektriska strömnen cirkulerar, af mjukt jern, så magnetiseras den lott för ögonblicket: så länge nemligen strömmen irkulerar, är jernet elektriskt och har poler, som en .ompassnål, men så snart strömmen upphör, återkomner jernet i sitt vanliga tillstånd.