Aftonbladet – 19 augusti 1845, sida 2

tredje standet tU ex. 1 ScawaDen, likasom i hienländerna, Schlesien och flere andra delar af Preussiska monarkien nalkas le tiers Gtat i Frankrike, i politisk vigt och anseende. Under tiden framstår nu ett nytt fenomen på dessa länders politiska himmel. De s. k. arbetande klasserne utgöra ett underlag, en social couche under sjelfva det tredje ståndet i Frankrike, England och Tyskland, alldeles på samma sätt som detta tredje stånd en gång i sin förnedring, d. v. s. före sin uppväckelse till politiska rättigheter, låg såsom ett nedtryckt element under adeln och prelaturen. ,Arbetsklassernas tillstånd och politiska ställning börjar i Tyskiand taga de allvarsammaste betraktelser i ansprak. I Frankrike har redan en kedja af politiska sekter eller småsamfund — Communister, Socialister, Fourrierister o. s. v. — bildat sig och länze varit i en verksamhet, som för oss på detta af stånd väl ännu är föga känd, men hvilken bland annat yppar sig genom en starkt tilltaganiic litteratur (i iournaler, småskrifter och äfven slörre arbeten, såsom Louis le Blancs ryitbara bok Sur PForganisation du travailp, ock fere andra af de la Mennais, Charles Fouwrrier, Madame Gatti de Gamnnd, 0. a) — I Kagland hafva de sociala rörelserna ull arbotsklassernas fördel stundom gått ända till öppet våld emot de bestående formerna. Man påminner sig de s. k. Chartisternes strider, hvartill Reboccatiternes oroligheter ansluta sig. Edmund Owens parti, Socialister och Communister i Engzlen:! utgöra ett motstycke till Frankrikes talrika ingare af samma slags grundsatser. I alluinhet kan man säga, att den rika och starka medel klassen nu nedblickar på arbetsklasserne med samma förnämhet och förakt, samt beirakisr de politiska rörelser, hvilka hafva till syfte a:l försätta denna folkafdelning i ett renare röstilstånd, med samma oro, som på sin tid ade! prelater nedsågo på det tredje ståndet, och motverka dess politiska emancipation. Stric vinnande af menskliga rättigheter åt medel! eller det tredje ståndet, ansågs då för lika ket ett uppror, ett fräckt försök att kräö domliga lagar (hvarmed adel och prelater a! betecknat sina privilegier), som någonsin nu: vandet, att förbättra de arbetande klassernas vilkor, mången gång belägges med namn af uppvigling. I sjelfva verket kan man visst icke sisa, att arbetsfolket i dessa länder, i vår tic lefver utan lag eller beröfvadt alla menskliga xi! ter, så att det kan sättas i jembredd med eller slafvar. Men ehuru dessa klasser b menniskor, och tillika af en i sambället pv gång högst talrik och genom sitt arbete hö vigtig personal, så hafva de dock alldeles röst med öfver det samhälles angelägenheter, ss till en så stor del består af dem: de hafva ingen röst med öfver detta samhälles lagstiftning, andliga utveckling och administrativa organism, oaktadt de sjelfva till så betydlig del hafva godt eller ondt af denna lagstiftnings och stats-organisations beskaffenhet. Den ena parten skrifver ensam lagarne, som skola ordna förhållandet emellan den och den andra parten! Den grofva orimligheten, den fullkomliga orättvisan häraf äro så ögonskenliga, att anspråken på arbetsklassernas insättande i fullt menskliga rättigheter omöjligen i längden kunna afvisas. Hvar och en, den der är, såsom man i rättsläran säger, intresserad i en sak, måste också hafva sin del i sakens afgörande eller bestämmande. Eljest sker, att en part dömes ohörd: en oformlighet, en juridisk och moralisk absurditet, hvilken lika mycket intröffar, då han dömes efter lagar, i hvilkas stiftande han eller hans folkklass ingen del haft (och hvilka lagar då mycket väl kunna vara orättvisa, orimliga och förtryckande mot denna folkklass — just såsom fallet är!); en part, säga vi, dömes i denna händelse lika mycket ohörd, som när den efter en gifven lag belägges med straff, men utan ransakning, utan att hafva fått förklara sig och tala till sitt försvar. Det sednare, som nu blott är slafvens och den lifegnes conditio vita, eger väl icke rum för arbetsklasserna i de civiliserade europeiska länderne; men det förra (att få lagar på sig tillämpade, utan att vara med om deras stiftande, deras förbättrande eller revision) är ännu onekligen fallet med dem. Likväl finnes det icke mera skäl att neka dessa klasser åtnjutandet af rent menskliga rättigheter, än att hindra )tredje ståndet, derifrån: större fara för samhällets bestånd och välgång gifves icke heller genom att tilldela sådana åt de förra, än åt de sednare. Genom denna hvälfning kan ingen värre öfverändakastning ske, än den, som tilldrog sig genom medelklassens emancipation; nemligen orimliga företrädesrättigheters borttagande. Ideen är således subversiv för orättvisa privilegier, men icke för Någonting annat. Man kan också göra sig fullt förvissad, att striden för arbetsklassernas insättande i ett fullkomligare rättstillstånd inom Europas samhällsomfång, lika väl skall slutas med seger för denna sak, som kampen för tredje ståndet i förra tider gjorde det. Arbetsklassernas politiska utveckling till (laglig) sjelfständighet är just hvad som utgör hela den ena stora hufvudfrågan för Kuropas pågående sekel. Men på denna omständighet, hvilken ingen i Ruropas bildningshistoria klarseende kan beivifla; vilar den serskilda betydenhet, som vår Nords ran anladningeE ochall intaca innm dat Kiuen