Aftonbladet – 19 augusti 1845, sida 2

ot OMMTSAMM 6 CVIG URLYUtR UL oYAIlIRd MMV nografiers, torde också mången, som tager mono gralien öfver C. I. L. Almqvist i hand, vänta at i den få en omständlig beskrifning på C. J. I Almqvist; så att äfven den som aldrig träffat ho nom, skulle kunna, efter monografiens studerande igenkänna honom lika lätt, som man efter en a de exempelvis nämnda monografierna kan igen känna en kokospalm, en apollobild och en elek trisk telegraf, när man ser dem för första gån gen. Men viker man blott upp omslaget oc ser på titelbladet, så återfinner man det förra rubrik med ett tillägg, som märkligen inskränke denna betydelse; man läser der nämligen: C I L. Almqvist. Monografi, samlad och utgifven fö att lätta öfversigten och bedömandet af viss bland tidens frågor; hvilket på sätt och vi vill säga, att man här tager afsked af sjelfvi titeln och får tillägget såsom bokens hufvud ämne. Förändringen blir fullständig, när ma slår om ännu ett blad och i den korta inlednin gen träffar, bland annat, följande förklaring: Trettonde delen af Törnrosens Bok (oktav-uppla gan) slöts med ett stycke, kalladt Prestens Stälinin i tidehvarfvet; en Betraktelse. Tilldragelser hafv sedan timat, rörande samma ämnen, och hvaråt all mänheten tid efter annan lemnat sin uppmärksam het. Det kan följaktligen vara tjenligt, att på et ställe samla alla de akter, som på olika tider före kommit, och hvilka ogäfaktigast visa beskaftenhete af saken emellan kämparne för den äldre bildninge ? Sverige och författaren af Törnrosens Bok; sam dertill lägga annat, hitintills otryckt. Den namn öfverskrift, som samlingen bekommit, må ursäktas då samma namn länge i tidningsartiklar af sjelfv dess fiender blifvit begagnadt som titel, och följakt ligen äfven här kan användas tilligenkänningstecker utan allt vidare anspråk Den besynnerliga titeln låter rättfärdiga sig denna synpunkt; och än mer: den blir ur e närbeslägtad — hvilken vi straxt nedanföre skol framställa — ganska betydelsefull. Men i förbi gående kunna vi ändå ej dölja att vi i valet 2 densamma tyckt oss uppspåra ett drag af de taktik, hvilken det friska nya, som vill fram, någo gång begagnar i striden mot det murkna gamla som ej vill släppa det fram, och hvarom förfat taren yttrar sig sjelf på ett ställe inuti boken (s 3653) så här: För att tillkämpa sig ett rum, son af det vikande bestrides, fot för fot, måste äfvei det kommande taga allt, likt och olikt till hjelp Det begagnar de aldrabesattaste puffar, det söke effekter, för att vinna plats. Vi önska uppriktigt att konststycket måtte lyc kas: att platsen måtte vara vunnen: den plat nämligen, som ensamt behöfs för denna skrift — plats på stridsfältet — det vill här säga i en tal rik publiks boksamlingar; mera behöfver den e vinna, på detta sätt. En gång der, skall dei nog värja sin position mot alla sådana anfall, son kunna måittas åt den med skäl och bevis, d enda vapen den sjelf begagnar. Betraktad ur denna synpunkt — den bety delsefulla vi nyss menade — eller icke blott son en redovisning för redan vidtagna åtgärder, uta som ett uppslag för hvad som stundar, utgö denna samling en högst märkvärdig företeels inom dagens litteratur. Vi se här en ibland vår lands och vår tids snillrikaste och ihärdigaste för fattare träda fram — med tillkännagifvet namn — såsom kämpe för det nya, mot det obrukbar: men envisa gamla: såsom förklarad reformator i kyrka, samhälle och konst; och denna skrift i hans öppna utmaningsbref till den, som ej gilla hans satser, dem han formligen uppställer der till mål för striden, med tillägg af skäl och bevis från sin sida, och till vederläggning, af der som så tilltror sig, På den motsatta, nemliger med samma medel. Och satserna angå någr: bland de vigtigaste och till sina följder mest genom: gripande frågor, som i alla dessa ämnen kunn: framställas. I flera bland dem äger han redar omkring sig både tidehvarfvets och sina landsmäns pluralitet ; i andra står han ännu ensam: ehuru mera skenbart än verkligt. Ty hvad han äfven om dem, uttalar högt och utreder klart har länge sväfvat som en stum och dunkel aning för mången, som här finner ord och ljus åt sin oförstådda känsla af det sanna och det rätta i dessa punkter. Boken innehåller hela 600 sidor; att den äger denna vidd, utan att vara delad i flera band, härrör sannolikt från olämpligheten att dela den efter ämnena, i två band, hvarvid den sednare delen skulle blifvit fem gånger så stor som den förra. I stället finner man nu inuti bandet fre afdelningar, utan något systematiskt sammanhang emellan den första och de två sednare; fastän det ej kan nekas att allas innehåll behöfs, för att fylla vissa luckor hos hvarandra. Det hela är sålunda icke något helt till formen, och kunde ej heller blifva det, när man här Sammanförde officiella akter med förut tryckta uppsatser i tidningar och brochyrer, samt dertill fogade åtskilligt nytt. Författaren har sökt afhjelpa brokigheten, genom att i andra afdelningen gifva en öfversigt af de strödda uppsatser som blifvit samlade i den tredje; men äfven härvid röjer sig en brist: i den tredje afdelningens slut förekommer en ny uppsats, tilläfventyrs producerad under det föregåendes tryckning, och icke antyddi öfversigten. Den är imedlertid en ibland de mest interessanta, och vi tillåta oss att här nedan anföra dess sista afdelning, som innehåller en ny