Aftonbladet – 18 augusti 1845, sida 2

Alltid då Hilma så njöt, kom minnet af honom, den okände välgöraren, som återgaf henne förmågan att skåda all verldens skönhet. Hon talade derom för Theodor, och tillade suckande: O! kunde jag blott få höra hans röst — jag skulle genast igenkänna den. Det var något oförklarligt deri — på en gång så bekant och så fremmande ändå. vÄr du säker att du skulle igenkänna den? frågade Theodor leende, men en tår dallrade i hans öga. Ja visst! Ännu ljuder hans sista ord i mitt öra, fast jag ej kan säga det efteråt. De sade att det betydde: Glöm mig ej! — och det gör jag heller aldrig! Dont forget mel, ljöd nu från Theodors läppar, med samma röst, samma uttryck. Hilma spratt till. Hon såg sig omkring — blott han stod der! — Hon blickade i hans öga, bon sjönk till hans bröst och hviskade: Det var dul — och ett lifs sällhet låg i dessa ord. — Länge stodo de så, hjerta mot bjerta, hand i hand, utan att kunna tala! Ack! ej kan jordens språk återgifva himmelska känslor. Hilma bröt först tystnaden med dessa ord: Dig således, dig ensam har jag att tacka föl all den sällhet jag njuterl... Blott en ringa del har jag kunnat återbära a hvad jag frånrölvat dig! Hvad kan ersätta alla de dagar af saknad och lidande, som jag ådragit dig och som nedtryckt din själ! Dock, jag irrar mig — icke nedtryckt — nej! tvärtom hafva de blot! ännu mera upphöjdt dig. Mina fel hafva tjena till din triumf, och detta må blifva min tröst då ännu ångrens demon reser sitt hufvud inom mitt bröst.n Icke sål — nu hör jag att kärleken är lik: blind hos dig, som i yngre åren, då du så be mig! Och hvad de dagar beträffar nämner, skola vi aldrig mer tala om Mem, hade jag aldrig blifvit så lycklär, aldrig så värderadt din kärlek