Aftonbladet – 16 augusti 1845, sida 3

vara stark; att hon kan vara lycklig, äfven sedar hennes ungdomsdrömmar: försvunnit! Men hon läste åter, bon såg huru han ej tyckte sig hafva någon lycka att bjuda henne — blott sjelf begärde den af hennes hjerta. Hon gjorde honom räkning för, att han ej bjöd henne att dela de lyckans gåfvor, han ägde framför henne, den fattiga, den okända; ty detta visade att han sjelf ej mer så högt skattade dem, att han mindes att hon alltför litet gjorde det, för att deraf bevekas! Således behöfde hon ej frukta, att han i detta fall misskände henne, om hon gaf efter för hans böner. Och hvad verlden sade, frågade hon så litet efter; hon hade alltför litet haft gemenskap med den, för att på något sätt bero af dess omdömen. — Vore det väl rätt af henne att döma hans lif till ständig ånger, att rycka honom ur hans fordna verksamhet för andras väl? Skulle hon ej inför den Högste ansvara för hans förspillda lif? Vore den stolthet ädel, som ej glömde hans fel för hans lidande? — Men kunde hon väl lita på varaktigheten af de känslor, han nu yttrade? Tänk om han bedragit sig sjelf! Skulle hon vara en lekboll för hans ombytliga passioner? — Åter ville stoltheten öfverrösta ädelmodet i hennes själ, misstyda meningen af hans bref; men de bättre känslorna hade en god bundsförvandt i hennes hjerta, och då hon länge tänkt, och återtänkt, och bedt den Allgode om förmåga att besluta rätt — vunno de sednare öfvermakten! Dock fäste hon sig vid hans varning, att 2) förhasta sig; hon ville se och pröfva honom lå, bättre granska sig sjelf. Hon uppsökte moIren och visade henne brefvet. Hon lemnade det ter, djupt rörd, och frågade med oro: