Aftonbladet – 16 augusti 1845, sida 3

gården, som aldrig brukade besökas af andra främ mande än prostens. Han kastade sig af hästen varseblef Hilma, skyndade emot henne och frå gade med en förnäm kammartjenares hyfsning om hon var mamseli Hederman, lemnade hennt derpå ett bref, och anhöll att, så fort det va möjligt, få svar. — Hade FIilma blifvit öfverra skad vid anblicken af ryttaren, så steg nu henne glada förvåning till sin höjd. Hon ilade in i sit rum, uppslet omslaget och började läsa. Hor läste, och läste om igen, och visste ej om hon läste rätt, om det var glädje eller smärta som fyllde hennes öga med tårar, som öm: som jagade rodnad och blekhet öfver henne: kind, som skakade hennes lemmar, så att hon e kunde uppstiga från stolen, hvarpå hon nedsjun kit! Var de väl Theodor, som så skref? Då hor igenkände hans stil, var hennes första tanka: Guc ske lof! nu börjar han väl repa sig efter sin djupa sorg, när han tänker på oss och vill låta oss höra utaf sig. Något annat ämne för hans bre tänkte hon sig icke. — Huru många stridande känslor väckte ej detta bref i hennes bröst; hurv många under åratal tystnade förhoppningar vaknade åter! Skulle hon lyssna dertill! — Stolt heten höjde sin stämma och ropade! Han har blifvit rik, blifvit stor, sedan han öfvergaf dig. Verlden, han sjelf, skulle tro dig blott vilja dela detta, om du återförenade ditt öde med hans — och kanske den kärlek, han tror sig åter hysa för dig, är blott en missförstådd ånger — han tror dig ännu olycklig — vill gifva dig ersättning för allt ditt lidande: men han skall se, att äfven den svaga qvinnan kan