Aftonbladet – 16 augusti 1845, sida 3

de nu komma att öfvergå i enskilda händer. Man Ifinner deraf hufvudsakligen följande: r 4810 skänkte kejsar Napoleon åt sin stjufson, Eugen Beauharnais, dåvarande vice konung af Italien, en massa jordegendom uti Ancona-gebitet, som värderades till 26 millioner francs. Vid valet af egendomarne tog man företrädesvis sådane, som förut hade tillhört klostren och voro slagna till statsdomänerna. Vice konungen erhöll på detta sätt en besittning, sammansatt af en mängd små egendomar, men måhända det herrligaste, som Italien hade att uppvisa. I konventionen i Mantua, hvilken vice konungen afslutade, äfvensom i den första Pariserfreden, garanterades honom alla hans besittningar, och dåvarande påfven, Pius VII, mäste förlora den bästa delen af Kyrkostatens domäner, och likväl derutöfver åtaga sig sin andel af det förra konungariket Italiens statsskuld. Adelsinnad nog, att icke vilja uppehålla afslutandet af den allmänna verldsfreden, genom svårigheter, som han kunde aflägsna, beslöt sig Pius VII till att erkänna donativnen, med det enda vilkor, att den skulle antaga titeln af förläning och betala en liten länsränta af 20,000 francs. Hertigen af Leuchtenberg innehade derefter dessa gods, men hade i anseende till vidlyftigheten af de många serskilda besittningarne måst införa en ytterst kostsam förvaltning, och länsförhållandet stod i vägen för besittningarnes behöriga användande. Afkastningen minskades derföre på samma tid, som alla andra fastigheter i landet: ökades i värde och afkastning, trassel med förvaltarne uppkommo, och då slutligen dessa tjenstemän erhöllo ryska titlar, blef den heliga stolen angelägen om att upplösa detta förhållande. Från den andra sidan tyckes det Leuchtenbergska Huset icke hafva varit obenäget för egendomens afyttrande, och den påfliga regeringen beslutade, att till hertigen af Leuchtenberg fullt betala den ursprungliga summan af 20 millioner francs, och derigenom återvinna godsen såsom alldeles fri egendom. I den öfvertygelsen, att stora massor af egendom på en hand, vare sig i privatas eller i statens hand, äre för åkerbruket och det allmänna bästas utveckling skadliga, beslöt regeringen att dela det hela, att alldeles upphäfva förläningsbandet, att sönderstycka besittningarne och försälja dem till enskilda, eller till andliga stiftelser. För att aflägsna hvarje sken af företräde, befallde påfven, att autoriteterne icke skulle blanda sig uti denna sak, utan att samtlige godsen skulle, mot det af regeringen bestridda förskottet, 20 millioner francs, öfverlemnas ät ett sällskap, i spetsen för hvilket stå de för sin personlighet och sin rikedom väl kända prinsarne Borghese och Rospigliosi. De hafva nu ätagit sig att ombestyra försäljningen af egendomarne, för att på detta sätt befordra det allmänna bästa. — KLOSTREN I BäJERN. Den utomordentliga huldhet, hvarmed höga vederbörande i Bäjern omfatta klosterlifvet och arbeta på att föröka antalet af dessa nästen för lättjan och osedligheten, är verldsbekant. En Bäjersk tidning lemnade nyligen en statistik öfver de Bäjerska klostren, af hvilken visar sig, att detta konungarike är välsignadt med 356 munkkloster och 76 nunnekloster. Der finnas munkar och nunnor af alla möjliga slag: Augustiner, Benediktiner, Kapusiner, Karmeliter, Barmhertiga systrar, Brigitiner, Ursuliner c. c. c. stR EEE DOE