Aftonbladet – 16 augusti 1845, sida 2

ag, som står en brottsling inför din skuldfria själ; men ditt ädla bjerta fyllde alltid så herrigt det sköna budet: att löna ondt med godt. Hilma! på knä anropar jag dig att så göra äfven nu! Jag har sett dig, du anade det ej — jag har sett ditt anlete, så lugnt, så fridfullt! Kanske vredgas du att jag nu vill störa denna frid! — Ar den alldeles slocknad hos dig, den gamla kärleken — ol! då kan jag icke hoppas att den skall återtändas i ditt hjerta. Och utan den kan jag ej äga någon förespråkare hos dig. Ord felas att tolka mina stormande känslor! — Allt nog: på ditt svar beror mitt kommande öde! Med din aktning och kärlek skall frid och sällhet återvända i min själ — vid din sida skall jag åter blifva den kraftfulla, för menskligheten verkande, mannen! Men, utan dig! jag känner det, skall jag framsläpa mitt usla lif under samvetsagg och saknad, till dess jag finner ro i grafven, hvilket väl ej kan dröja så länge! — Och då, Hilma! låt mig hoppas att du gjuter en tår på mitt stoft! I döden försonas ju lifvets gröfsta irringar, då man erkänt och ångrat dem. Angestfull väntar jag ditt svar — ännu begär jag icke löfte om din hand. Jag är lycklig om du blott vill tillåta mig att besöka dig! — Förhastadt får ej ditt beslut blifva! — men låt mig komma och vid dina fötter afbedja hvad jag brutit — och sedan, sedan låt mig hoppas! Hilma återvände från en spatserfärd, med en bok under armen. Ack! huru länge hade hon ej saknat dessa nöjen, huru njöt hon ej af att åter smaka dem. Men hvilken sällsam syn mötte ej hennes blickar. En Jlivreklädd ryttare, på en ståtlig af lödder drypande häst, sprängde in på