Aftonbladet – 12 augusti 1845, sida 3

— Lunds Veckoblad berättar att framl. professoren doktor Holmbergsons efterlemnade juridiska arbeten, äro under tryckning och utkomma på hösten samt att en af Sveriges skickligaste och kunnigaste jurister, väl känd, äfven som författare, besörjer redaktionen. — VISSA ALGERISKA TRUPPERS STRAFFCODEX blef känd af den fransyska allmänheten, nästan liktidigt med öfverste Pelissiers illbragd, och med en sådan disciplin kan man ej förundra sig öfver en dylik förvildning. Kölnische Zeitung meddelar följande utdrag deraf; och varnar sina landsmän i gränsorterna för att desertera till Frankrike, då de ej få stadna qvar der i landet, med mindre de kunna ställa borgen för vinnandet af nödig utkomst, utan skickas till Afrika, der de, oberäknadt arabkrigets rysligheter, äro utsatta för den grymmaste behandling. Då fransyska armåeens militärstraff, som, i förbigående. sagdt, äro vida strängare, än de tyska armeernas ), ej tycks vara tillräckliga för ordningens upprätthällande inom främlingslegionen, hafva följande straff blifvit stadgade för denna: le silo, la barre, la erapaudine, le clou au rouge et au blew. kIe silo är ett slags vYarggrop, men så djup och trång. att de ditkastade soldaterne gemenligen hvarken kunna sitta eller stå. Om sommaren qväfvas de olycklige nästan af hettan, och om vintern stå de i vattnet till knäet. Den dömde, som ej vill stiga ner deri godvilligt, ditkastas, så att han från stegen rullar ned på sina kamraters hufvuden. Traktamentet utgöres af vatten och bröd. Den, som ej låter förbättra sig af silo, får göra bekantskap med la barre, de utomordentliga straffens andra grad. Detta är en jerneller trästång, som i horisontel riktning är anbringad ungefär en fot öfver marken; i derå anbragta ringar fästas den bakbundnae dömdes ena fot, stundom båda fötterna, och hvilande på magen är den olycklige, liksom i Silo, utsatt för dagens brännande solhetta och nattens regn. Ar äfven detta straff otillräckligt, så tar man sin tillflykt till la ecrapaudine, d. v. s. man korsbinder händer och fötter på ryggen och lemnar den dömde fritt val att ligga hur han behagar; men tämjes han ej af detta straff, så får han göra bekantskap med le clou. Detta straff består deri, att man, medelst ett vid en krok fästadt tåg, hissar den på förberörde sätt bikbundne brottslingen upp i höjden, och låter honom sålunda sväfva mellan himmel och jord. Snart stiger blodet åt ansigtet på den olycklige, som knappt kan andas, och detta kallas le clou au Touge,. Har denna operation ej medfört åsyftad verkan, så hänger man åter upp den hallstarrige, till dess hans ansigte blir alldeles blått, och detta är le elou au bleu. Härmed sluta disciplinstraffen. Den som har lust att erbålla en fullständigare beskrifning finner den i Gazette des Tribunaux. Fruktan för myteri är förevändningen hvarföre detta omenskliga behandlinggssätt biifvit infördt, hvarförutan det anses omöjligt att kunna styra en korps, sammansatt af så olika elementer. Vore främlinglegionen ensam i Afrika, eller vore dess styrka större än de der förlaggde franska truppernas, så vore fruktan för myteri förlåtlig, men fem bataljoner skola säkert ej våga företaga något emot en armå af 80,000 man. I vanliga fali skulle de allmänna disciplinstraffen vara tillräckliga och uilvarsammare kunde lemnas till krigsrättens behanding. Kungörendet af detta fakta torde vara det bästa mediet att betaga soldaterna i tyska gränsfästningarne alla deserteringstankar. ) I detta fall är referenten illa underrättad. TIfranska armåen saknas den i den preussiska allestädes närvarande käppen, och i Frankrike skulle man förgäfves leta efter ett fängelse, hvars väggar, golf och britsch utgöras af trekantiga läkten, och dit den dömde insläppes, sedan ban blifvit beröfvad sin fotbeklädnad. Sådana finnas likväl i det goda Preussen, och en dylik bestraffning tycks vara temligen jemngod med la crapaudine, ja, nästan värre. smo VENETIEN GAN AVN DEE