Aftonbladet – 12 augusti 1845, sida 3

MTI al YOU I1GILIL I CI NI MID VV Me RIM MIve (J. T.) INLANDADR ÄMNEN :NORSKA UTVANDRARNES FÖRSAMLING I AMERIKA OCH MORMONITERNA. Norska pastorn Dietrichson som för någon tic sedan öfverreste till Förenta Staterna att tags vård om de dit utvandrande norrmäns religiös: angelägenheter, har nyligen, uti en längre, a norska Morgenbladet meddelad skrifvelse till hem. met, lemnat en mycket klagande skildring af bemälde sina landsmäns kyrkliga belägenhet. 1 stället för fromma lam, som villigt söka tillflyk: inom den gamla dogmatikens hank och stör, så snart statskyrkans myndiga klocka kallar, har han funnit en hop nackstyfva baggar och tackor, som taga sitt. andliga bete hvar det behagar dem, ja till och med välja den andliga berden ur sin egen krets, hvilket allt väckt den välvillige mannens fromma harm och nitälskan. Såsom exempel på besagde andliga sjelfsvåld anför pastor Dietrichson, att en del norrmän öfvergått till mormoniternas sekt, hvars anhängare taga döpelsens bad, så ofta det lyster dem, ungefär som man inom statskyrkan tager nattvarden, och dertill icke ett bad med blott pågiutning, utan ett verklig bad i floder och sjöar, liksom på Johannes döparens tid, hvilket pastorn benämner ett Djevelskab,. Han har äfven lemnat den här följande beskrifning på en sådan mormonistisk döpelse och gudst enst. Församlingen hölls vid stranden af Foxriver. En ung, amerikansk prest besteg en stor vagn, förspänd med oxar, började blundande en lång bön, tog derpå en text ur Uppenbarelseboken och utlade den på mormonernes vis, förklarade depet ogiltigt, om icke hela kroppen dervid doppades ned i vattnet, försäkrade, att man genom ny döpelse undfår förlåtelse för de synder man dessförinnan begått, och att så väl döpelsen som den deraf följande syndaförlåtelsen kunna ofta upprepas. Efter honom beträdde en annan mormonitisk prest samma talarestol, ropade ve öfver alla sekter, sökte bevisa att mormonitsekten var christi trogna kyrka och att endast den, som genom dopet förenades med dem, kunde vänta salighet. Eiter denna gudstjenst, berättar pastor Dietrichsson, vadade presten ut i floden, der han, gående tills vattnet räckte honom öfver knät, talade några ord om dopets vigt, både för enhvar, som villinträda i mormoniternes samfund, och för enhvar, som redan inträdt deri men begått någon synd, uppmuntrade och besvor den på stranden stående församlingen att icke på denna vackra dag försumma det tillfälle som erbjöds den, att få nåd och förlätelse samt den Helige Andes häfvor i den lefvande brunnen, af Herran öppnad till syndernas förlåtelse. Nu kom först en amerikan, som klädde af sig rock och vest samt vadade ut i vattnet, ledd vid handen af döparen, hvilken med andra handen höll honom i nacken; presten släppte derefter handen på amerikanen, lyfte sin egen mot himlen och störtade dopbarnet i vattnet, baklänges, på det att den döpte skulle under ceremonien se himlen öppen, yttrande de för detta djefvu!skap alltför heliga orden: Jag döper dig i Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Denna scen upprepades med en 7 å 8 år gammal norsk flicka: derefter kommo två norriän, af hvilka den siste, inom ganska kort tid, den dagen döptes 4 gänger till sina synders förlåtelse,. Dermed slutades döpningen för den dagen, oaktadt en mormonit förut hade uppgifvit såsom tillämnadt, att öfverstepresten Gudmund Haugaas, biskop O!e Heier och nästan alla de norska medlemmaårne af mormonitsamfundet skulle blifva döpta på nytt till syndernas förlåtelse. Orsaken till att deras dop icke blef af var, att de hade blifvit oense om några svin, kommit i gräl och varit nära att råka i slagsmål, hvarföre den Helige Ande, hvilken, som man väl kan förstå, icke ville hafva med en svinförsamling att göra, hade vikit ifrån dem. För att få förlåtelse för denna synd och den Helige Andes ingifvelse äter, borde de hafva låtit döpa sig ånyo, men detta uppsköts till lägligare tid, dels derför att en del af de närvarande, som icke tillhörde mormonitsekten, dref gäck med denna galenskap, så att en af dem till och med tog en stor hund och kastade i floden, under det den siste norrmannen döptes, dels, som jag tror, för det att jag var närvarande. Samma dag, på efiermiddagen, höll jag gudstjenst, efter anmodan af tre eller fyra norska familjer, hvilka nästan äro de enda, som i denna förvillade koloni stå fast vid det gamla. Texten på denna dag — det var nemligen 4 söndagen efter Påsk — var Frälsarens ord i Joh. 46: 45—16. Då gudstjensten var slut, steg mormoniternas öfversteprest upp och sade på äkta Stavangers dialekt: Jag vill tala några ord i an!edning af hysad presten har sagt, om folket vill dröja litet; i alla fall stannar väl prestenp. — Nej det gör jag sannerligen icke,, svarade jag; både då du var hos mig på Koskonung i nära två dagar och i går talade jag ined dig om din falska lära, och jag anser det onyttigt att vidare tvistalmed en, som icke vill begripa sanningen Då jag derefter gick ut, trängande mig igensm den talrika örsamlingen, ropades efter mig: han gör som vVargen, när han har bitit, så flyr han,. Efter hvad jag sedan hörde, hade öfverstepresten, blek och darrande rasat emot mig och mina uttryck, och Jacob Rasmus Nordboe, den man, till hyilkens fader jag fört helsningar, hade just varit närvarande samt berättade mig i dag, att mormoniterne voro så ursinniga, sedan jag gått, att hin fruktat det de skulle göra hvad som helst. Imsdiertid har jag kommit oskadad tillbaka till Koskonung.